Det är länge sedan jag skrev här och det har en massa förklaringar: att jag har varit på en månads semester, sedan haft planerings- och personaldagar i drygt två veckor och sist men inte minst, flyttat till Bogotá!
Tanken var att jag skulle flytta först i slutet av oktober, men på grund av att Astrid har fått ett nytt jobb (hos Civis här i Bogotá) och slutade i månadsskiftet, blev det ändrade planer. Så nu sitter jag och skriver det här i vårt mögliga och svinkalla hus i Bogotá. Jag kan inte direkt säga att jag saknar Quibdó och känslan av att vara omsluten av en varm våt filt, men jag kan väl inte heller säga att jag tar kylan här särskilt väl. Jag har en tjock ullponcho som jag nästan alltid har på mig i huset och den följer med mig till kontoret på dagarna också, för där är om möljigt ännu kallare än i huset. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan den och mina fårskinnstofflor. Frusit ihjäl förmodligen. På nätterna sover jag med två täcken, varav ett är i dun, flanellpyjamas och raggsockar. Så kallt är det. Det beror förstås på att husen här är urdåligt isolerade med enkelglasfönster och inga element inomhus. Istället pälsar folk på sig, verkar det som. I och för sig ekonomiskt och miljömässigt mycket mer effektivt än att värma husen med ved och olja, men det tröstar inte särskilt mycket när man är iskall om näsan och blå om fingrarna. Det kostar att vara miljövänlig...
Det blev ett snabbt avsked av Quibdó. Jag var där i tre dagar för två veckor sedan för att packa och säga hejdå till organisationerna och de andra jag har lärt känna. Det var ganska intensivt och kändes rätt underligt. Jag hade ju inte varit där på nästan två månader, eftersom jag först var på semester och sedan har varit i Bogotá för planerings- och utbildningsdagarna. Därför kändes det lite som att jag redan hade åkt därifrån, medan det för de jag skulle säga hejdå till kom lite mer som en överraskning. Jag hann i alla fall med en sista fotorunda. Resultatet ser ni här:
Klicka här för att komma till albumet:
http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/QuibdSep08?authkey=5cW5oB4PyTI#
En av de första saker jag gjorde här i Bogotá, var att medfölja en organisation som heter Cocomopoca. De kommer ifrån Quibdó (eller egentligen ett område söder om Quibdó som heter Alto Atrato), men var i Bogotá för att försöka få stöd i sin kamp för att få kollektiv äganderätt till den mark där deras medlemmar bor. De lämnade in sin ansökan för över åtta år sedan och processen har ständigt försinkats av den ansvariga myndigheten. Anledningen till att de nu kom till Bogotá för att träffa myndigheter och politiker, var att de till slut hade fått avslag på grund av teknikaliteter i ansökan. Cocomopoca är säkra på att det egentligen handlar om att man inte vill ge dem äganderätten eftersom området är rikt på mineraler och det finns ett antal gruvbolag som har visat intresse för att utvinna. Om Cocomopoca skulle få sin äganderätt skulle det innebära att de som vill exploatera marken måste få tillstånd ifrån organisationen. En risk man inte verkar vilja ta och därför försöker man istället att så länge man kan undvika att detta sker. Samtidigt strider Cocomopoca med alla medel de kan tänka sig och har nu vänt sig till politiker och andra som mr-ombudsmannen och den myndighet som är ansvarig för tillsyn av övriga myndigheter för att dessa ska hjälpa dem att lyfta sitt fall och få ansökan omprövad. Det är en lång process och trots att de har hållt på i åtta år redan, finns det risk att det tar lika lång tid till. Nu har de återvänt till Quibdó och fortsätter sitt arbete där, men innan dess hann vi med en hel del saker och jag fick komma in i kongressen, träffa alla möjliga sorters människor, ställa upp på turistfoto med duvor tillsammans med ordföranden (och som ni kanske vet, HATAR jag duvor) och äta på chocoansk restaurang i Bogotá. Att arbeta som fredsobservatör är åtminstone omväxlande!
No comments:
Post a Comment