Vad händer nu då?

Idag har jag suttit hela dagen och diskuterat och lyssnat på föredrag om situationen för det civila samhällets organisationer i och med den nya regeringens tillträde och jag kan tyvärr inte säga att jag känner mig mycket klokare.

Den nya regeringen med president Santos i spetsen, flankerad av en vicepresident som är före detta fackföreningsledare - Angelino Garzón, med snygg retorik om att man ska få slut på straffriheten för brott mot de mänskliga rättigheterna, att man ska ge tillbaka jord till de som tvingats fly från sina ägor på grund av konflikten och som arbetar flitigt på sin internationella image låter väl toppen? Men de colombianska organisationerna är inte övertygade. De menar att retoriken är ihålig och att de inte har sett några ansatser till att löftena ska infrias. De är trötta och misstänksamma. Trötta efter att i åtta år ha verkat i ett land där regeringen inte tillåter någon annan diskurs än sin egen, vilken är att kriget i landet är gerillans och narkotrafikanters fel, envisas med att benämna alla grupper som är involverade i konflikten som terrorister och har kriminaliserat dialog för fred (eftersom detta skulle innebära att man vore tvungen att prata med gerillan, vilket är olagligt). Inte nog med det: om man inte köpte regeringens diskurs om terrorism eller skrev under på politiken om demokratisk säkerhet, vilken har inneburit en nära på total militarisering av samhället på många ställen, så blev man anklagad för att vara gerillasympatisör och därmed misskrediterad i sitt arbete och i många fall också indragen i juridiska processer, anklagad för förräderi.

I den här miljön har de colombianska organisationerna verkat i åtta år. De har blivit kallade intellektuella terrorister och varit tvungna att kämpa med näbbar och klor för det lilla utrymme de har haft. Men det kanske har varit bra ändå? Det hårdnackade motståndet mot deras verksamhet har fått dem att enas och att tala med en röst - emot regeringen. Ideologiska meningsskiljaktigheter har lagts åt sidan. Fram tills nu? För vad händer när motståndet försvinner? När det inte finns någon gemensam fiende att ena sig gentemot...

Det är nämligen inte särskilt troligt att Juan Manuel Santos regering kommer att bedriva en öppet repressiv politik mot det civila samhället. Tvärtom. Som det ser ut nu, verkar det snarare som att man försöker knyta organisationerna till sig. Samtidigt fortsätter våldet mot de som kämpar för rättigheter som rätten att organisera sig fackligt, rätten till territorie, rätten att få återvända till sina hem eller rätten att erkännas som internflykting.

De som jag har hört prata idag säger: "Santos regering är värre än Uribes, för i Uribe hade vi en klar motståndare. Med Santos har vi inte det längre och hur ska vi då organisera oss? Hur ska vi upprätthålla en agenda för mänskliga rättigheter när regeringen försöker ta den ifrån oss, samtidigt som vi fortsätter verka under extremt farliga förhållanden?

Det är ingen lätt fråga och jag avundas verkligen inte de colombianska organisationerna som nu måste hitta nya strategier och nya sätt att utkräva ansvar av regeringen. Men som en klok människa sa idag: "när regeringen höjer ribban och går oss till mötes, så höjer vi bara ribban ett snäpp till. Vi kan inte nöja oss med att de säger att de ska göra något - de måste också leva upp till sina löften."

Förhoppningsvis blir det så: att regeringen faktiskt agerar och inte bara pratar, men än så länge har de inte vunnit det civila samhällets förtroende. Det tar längre tid än bara ett par månader och kräver mer än några väl valda ord. Vi får väl se om Santos regering kan leva upp till det.

Att glädjas åt någon annans död

I torsdags vaknade Colombia till nyheten att gerillaledaren med alias Mono Jojoy var död. Den colombianska militären och polisen hade i en gemensam operation, kallad Sodom, bombat vad man kallar alla gerillalägerss moder med 50 precisionsbomber, med resultatet att 20 gerillasoldater dödades, däribland den beryktade Mono Jojoy.

Mono Jojoy hade ryktet om sig att vara en av de blodtörstigaste gerillaledarna inom Farc och genom sin position som ansvarig för militära strategier och operationer, låg han bakom ett otal terroristdåd mot civila, kidnappningar och mord. Han var enligt uppgift något av en legend inom Farc, för sin förmåga att undkomma försök att få tag i honom under ca 20 år, men i onsdags visade det sig att han på inget sätt var odödlig.

Mono Jojoys död och operation Sodom, är ett tydligt bevis på att konflikten i Colombia är i högsta grad levande och även om ledarens död är ett hårt slag mot gerillagruppen, lär den förmodligen inte betyda deras slutgiltiga nederlag och enligt Farcs egna uttalanden sedan attacken är att kriget fortsätter och att kapitulation inte är ett alternativ.

Även om den döde gerillaledaren inte på något sätt verkar ha varit någon ängel, snarare tvärtom. Slås jag av reaktionerna på hans död. Det råder en underlig feststämning i landet, som gör mig otroligt nedslagen. Även om Mono Jojoy var ett svin, finns det för mig aldrig någon anledning till att fira en annan människas död, oavsett vad denne har gjort. I ett fungerande rättssamhälle, borde rimligen den största segern och anledningen till att fira, vara att ta fast personen och ställa denne till svars för vad han eller hon har gjort. Men på reaktionerna i Colombia de senaste dagarna, är det uppenbart att majoriteten inte ser det på det sättet, vilket får mig att fundera på varför.

Beror det på att man inte har förtroende för rättssystemet? Förmodligen.
Beror det på att man är så otroligt trött på kriget och Farcs terrorisering av civilbefolkningen? Säkert.
Beror det på att Mono Jojoy personligen var ansvarig för ett stort antal colombianers lidande? Absolut.

Men oavsett dessa anledningar, har jag svårt att se hur man ska kunna bygga en hållbar fred i ett land där man firar en annan människas död. Hur ska man då kunna gå vidare, förlåta och låta såren läka? Hur ska man kunna komma ifrån traditionen att lösa konflikter med våld?

Hur ska det gå för Colombia...?

(klicka på länkarna i texten för att komma till artiklar på engelska)

Nationella mr-dagen

Igår firade Colombia den nationella mr-dagen. Det märktes inte särskilt mycket - nämndes inte ens på nyheterna, men det en samling av organisationer ifrån civila samhället höll i alla fall en presskonferens om situationen för mr-försvarare i landet. Samtidigt lanserades en rapport om samma ämne för det första halvåret 2010, som inte gav många anledningar till att fira alls. Jag skrev en kort artikel för att sammanfatta rapporten som ni kan hitta på KrF:s hemsida.

Bild ifrån: http://www.colombiadefensores.org/

Ny president! och en bomb...

Den 7e augusti installerades colombias nye president Juan Manuel Santos. Mer om honom kan ni läsa i min artikel på Kristna Fredsrörelsens hemsida.

Några dagar senare smällde en bilbomb i norra Bogotá, precis intill en av de största radiostationerna. Ingen dog, som tur var, men 9 personer skadades och den materiella förödelsen var stor. När jag åkte förbi där några dagar senare fanns det knappt en enda hel fönsterruta i kvarteret. Bilder av förödelsen finns på Youtube. Alla fördömer attentatet, men ingen tycks kunna säga vem som ligger bakom och ingen har tagit på sig ansvaret. Några menar att det är Farc-gerillan, andra menar att det är högerextremistiska grupper som vill stoppa eventuella fredssamtal mellan gerillan och regeringen. Hur som helst är det första gången på flera år som ett liknande attentat har genomförts i centrala Bogotá och i ett försök att höja säkerheten i staden har polisen infört vägspärrar lite varstans i staden, till folks allmänna förtret, eftersom det innebär ännu längre bilköer och mer trafikstoppning än vanligt.

Som vanligt i Colombia och kanske framför allt Bogotá är konflikten ständigt närvarande, men ändå väldigt långt borta ifrån de allra flestas medvetande och dagliga liv. Därför kan man paradoxalt nog bli mer upprörd över vägspärrar än över att man har lyckats spränga en bomb mitt i stan.

Bilder ifrån eltiempo.com

Medellín mars 2010

Under påskveckan var jag och Alejandro i Medellín och hälsade på släkt och vänner. Vi passade på att gå på akvarium och terrarium i Parque Explora och hann också med ett besök i den botaniska trädgården.

Klicka på bilden nedan för att komma till fotoalbumet!

Mord var brott mot mänskligheten

För ett par dagar sedan kom nyheten att den colombianska åklagaren beslutat att rubricera mordet på Bernardo Jaramillo Ossa - ledare för partiet Unión Patriótica - som brott mot mänskligheten, vilket innebär att brottet inte kommer att preskriberas och att det fortfarande finns en möjlighet att finna och döma de ansvarig för mordet.

Min kollega Rebecka publicerade nyligen en artikel om utlåtandet ifrån åklagaren som man kan läsa på Kristna Fredsrörelsens hemsida.

UP - ett parti som startades som en fredlig gren av gerillan Farc på 80-talet

En dokumentär (på engelska) som berättar om utrotningen av UP kan man se här

Parlamentsvalet en seger för högern

På KrF.se och latinamerika.nu, kan man läsa mer om valet i min kollega Matts artikel:

Framgång för högern i Colombia

Förlorat val

Den 14 mars röstade det colombianska folket till parlamentet. Eller en del av dem i alla fall. Colombia har en historia av ett sorgligt lågt valdeltagande med under 50% av de röstberättigade.

Ett vanligt problem i samband med valen är korruption och valfusk av olika slag. Här är några tips om hur man kan gå till väga:

1. Åk ut till avlägsna och fattiga byar och lova dem något billigt, t.ex. en fotboll, i utbyte mot deras röster. Sedan behöver du inte ens ge dem fotbollen för vem ska de klaga till?
2. Lova arbete i utbyte, men försök att inte göra det till alltför många, eftersom de faktiskt sedan kan komma och kräva in tjänsten.
3. Ett par skor för en röst: en sko får du på vägen in i vallokalen, den andra när du kommer ut!
4. Dela ut ID-kort - skaffa först ett gäng ID-kort (gärna falska) och dela ut dem bland folk som du ger en slant för besväret att rösta för någon annan också.
   
5. Betala kontant - beroende på region kan en röst kosta mellan 50 och 500 kr.
   

• För att försäkra dig om att personen faktiskt röstar som du vill, kan du ge dem ett förifyllt röstkort (som du kan få av någon polare på Valmyndigheten - i Colombia delas de inte ut förrän i vallokalen) sedan begär du att få det tomma röstkortet som väljaren fick i vallokalen för att betala ut pengarna. Kortet kan du sedan använda till nästa "kund".
• Ett annat sätt att se att man har fått valuta för pengarna är att kräva ett foto på det ifyllda röstkortet, taget med mobiltelefon.
  
• Eller skicka med ett barn för att kontrollera att röstkortet fylls i på rätt sätt.

Det är såklart lätt att döma de som säljer sin röster, men det kanske inte är så konstigt i ett land där staten alltid har varit svag och man har varit beroende av personliga band för att få det man behöver. Det är inte heller så konstigt att folk inte bryr sig om vem de röstar på när politiker går till val t.ex. på plattformen: "För rättigheter!" eller "Mot momsen!" utan att egentligen ha så mycket mer att säga om saken. Folk är dessutom så vana vid att rösta på en person snarare än på ett parti eller en politisk ideologi, att de inte ens frågar vilka rättigheter man är för, eller hur man har tänkt sig att hantera det inkomstbortfall som en slopad moms skulle innebära.

Uppväxt med panel- och partiledardebatter, är det för mig märkligt att se, men samtidigt visar det på vikten av politisk utbildning för vanligt folk. Det är först när man vet vad man kan kräva av politikerna som demokratin verkligen fungerar, annars är den tyvärr alldeles för lättköpt.

Strandat val

Den politiska debatten i Colombia det senaste året har präglats av val, eller snarare omval. Den stora frågan har varit om den sittande presidenten Uribe skulle lyckas få igenom ett förslag om folkomröstning för att ändra konstitutionen ännu en gång. Den ändrades första gången 2006 för att tillåta ett första omval av presidentämbetet, något som tidigare inte gick. Uribe verkar helt enkelt inte redo att låta facklan gå vidare till någon annan och ville gärna sitta en period till och se till att verkligen få ordning på Colombia en gång för alla. Något som verkar vara spridd åkomma i regionen - titta t.ex. på Venezuela, Honduras, Ecuador och Bolivia.

Vändorna kring initiativet för en folkomröstning har varit många och kritik har framför allt förts fram kring hur pass laglig finansieringen av initiativet egentligen har varit. Till slut hamnade förslaget hos Konstitutionsdomstolen som i slutet av februari slutligen satte punkt i debatten. Det blir ingen folkomröstning eftersom processen kring lagförslaget har varit allt annat än regelrätt. Men domstolen nöjde sig inte med dessa procedurargument utan menade även att förslaget om ändring av konstitutionen var ett attentat mot själva konstitutionen och dess regler om maktfördelning och demokratisk jämlikhet.

Det var ord och inga visor för President Uribe som nu kommer att regera sin sista dag i augusti i år. Vem som sedan kommer att ta över står fortfarande öppet, även om U-partiets kandidat (står officiellt för Union, men har vissa omistliga likheter med en viss presidents efternamn...) den förre försvarsministern Juan Manuel Santos inte direkt är någon högoddsare. Emot sig har han 6 andra kandidater.

Den 30e maj hålls första omgången i presidentvalet - då får vi se hur landet ligger.