Och så blev det 2011. Jag inledde året med två veckors semester och har därför kännt mig lite utanför loopen, så att säga. Interna processer och diskussioner har också tagit upp en stor del av min tid sedan jag började jobba igen och det känns inte särskilt spännande att skriva om handlingsplaner eller strandade löneförhandlingar.
Men det händer ju faktiskt saker här ändå. Idag släppte Farc den förste av utlovade fem kidnappade. Efter ett år och åtta månader fick lokalpolitikern Marcos Baquero återse sina nära och kära och förhoppningsvis kommer detta att hända fyra personer till. Samtidigt var jag idag på ett planeringsmöte för koordination inom skyddsåtgärder, där vi fick en bild av det kommande året som går stick i stäv med de festkänslor som dagens frisläppande spritt över nyheterna:
1) antalet offer för personminor ökar (tror man i alla fall, eftersom det inte finns någon officiell statistik att gå efter) och gerillans spridning av minor fortsätter
2) stridigheter mellan alla grupper kommer att öka under året
3) hot och våld mot politiker, lokala ledare och försvarare av de mänskliga rättigheterna fortsätter och verkar dessutom bli värre
4) i oktober är det lokalval, vilket troligtvis kommer att innebära ytterligare ökningar i våldet
5) Farc är inte försvagade och fortsätter i samma takt som innan med attacker och strider
6) Kidnappningarna kommer att fortsätta i samma takt
7) tvångsrekryteringarna av barn och unga fortsätter
och så vidare, och så vidare.
Det är ingen munter läsning och framför allt är det ingen större skillnad mot förra året eller förförra. Konflikten fortsätter helt enkelt. Precis som vanligt. Men ibland så händer det något som ger en ljusglimt. Som idag till exempel.
