Första medföljningen utanför Bogotá

Hej!

Tänkte att jag skulle bli lite bättre på att skriva här (vi får se hur länge det håller i sig...).

För ca två veckor sedan åkte jag och min kollega Mattias på medföljning med en organisation härifrån Bogotá som heter Avre. De arbetar med psykosocialt stöd till offer för konflikten och den här gången skulle de hålla i en workshop för frivilliga sjukvårdsarbetare i en liten stad i en region som heter Nariño. Den ligger i sydvästra Colombia och är oerhört svårt drabbad av konflikten. Här finns alla aktörer, det vill säga militär, paramilitär och ett antal olika gerillagrupper. Ständiga strider för att vinna kontroll över varandras territorier gör att befolkningen hamnar i kläm. Förutom risken att hamna i korseld, måste de utstå vägspärrar där de blir trakasserade och ifråntagna pengar och varor. Dessutom har gerillan minerat i princip hela regionen och ja, ni kan ju tänka er vad det får för effekter. Det finns också obekräftade uppgifter om att den colombianska militären har placerat ut minor, något de själva påstår upphörde i och med påskriften av det internationella avtalet mot personminor (mer känd som Ottawa-konventionen).

Vi flög till regionhuvudstaden Pasto och åkte därifrån bil till staden där vi skulle vara. Tyvärr kan jag inte säga vilken det är, eftersom det skulle kunna försätta workshopdeltagarna i fara. Vägen gick genom ett helt fantastiskt vackert bergslandskap och i tre timmar halkade vi omkring i baksätet på de smala serpentinvägarna som klängde sig fast längs bergsväggarna. Jag blev rätt åksjuk, men det var det värt för att få se den utsikten. Det är faktiskt en av de största fördelarna med det här jobbet: att man får åka ut och se delar av landet som man aldrig skulle få göra annars.

Medföljningen varade tisdag-lördag och var verkligen en övning i tålamod. Eftersom Avre de första dagarna hade terapisamtal med familjer ifrån området satt vi utanför lokalen och pratade och läste. När sedan workshopen började var det tänkt att vi skulle sitta med, men de var så många deltagare att vi inte riktigt fick plats, så det blev att hänga utanför igen. Framåt fredagen var vi rätt uttråkade och började en turnering i masken (spelet på mobilen, ni vet). Det mest spännande vi hade att se fram emot varje dag var att se en av kvinnorna ifrån Avre äta. Jag tror aldrig att jag har sett någon dammsuga en tallrik på så kort tid som hon. Sen klagade hon på att jag åt lite... charmigt.

Någon gång per dag gick vi utanför huset där vi bodde (och där workshopen hölls). Dels för att få röra på oss lite grand och dels för att visa vår närvaro. Under de här rundorna brukade jag gå förbi torget, där det varje dag stod en rejäl folksamling som verkade vänta på något. Det visade sig att de stod i kö för att antingen sätta in eller ta ut pengar i någon slags pyramidspel som lovar 100% ränta på insatta pengar inom ett halvår. Och det verkar som att de håller vad de lovar. Något som antyder att det förmodligen ligger någon annan verksamhet bakom och att "sparandet" egentligen är pengatvätt. Men så länge folk får sina pengar, fortsätter de att ta ut sina små besparingar ifrån de konventionella bankerna (som är rasande) och sätter in dem i pyramidspelet. Något som inte är så svårt att förstå i ett land där ca 50% lever under den nationella fattigdomsgränsen. Då tar man alla chanser man kan få för att få ett bättre liv.

Vi skrev en artikel om en av deltagarna på workshopen som ni kan läsa här:
www.latinamerika.nu
eller här:
Kristna Fredsrörelsens hemsida (som är bättre för att det finns ett foto...)

P.S. Jag har fått klagomål på kommentarsinställningarna så nu har jag ändrat så att man kan kommentera utan att behöva logga in. D.S.