Samtidigt känns det allt oftare som att jag lever i en helt annan värld än de flesta colombianer, som trots att deras liv dagligen påverkas indirekt av konflikten tycks lyckligt omedvetna om vad som pågår på landsbygden och vad som händer det fåtal modiga som vågar ställa sig upp och protestera. Vad säger man till en taxichaufför som glatt proklamerar att Colombia är inte alls så farligt som de säger? Nej, kanske inte för honom och inte för mig heller, men för de nära fyra miljoner internflyktingarna, eller soldaterna som skickas ut för att utkämpa kriget mot narkotikan och alla de grupper som på under de senaste åren har fått det populära epitetet terrorister, eller för de som vågar drömma om en annan verklighet och som vi kallar för människorättsförsvarare. För dem är Colombia farligt, mycket farligt.
Och att säga att Colombia inte är farligt, bara för att konflikten inte drabbar mig, är som att säga att dessa människors liv och rädsla inte räknas. Tyvärr är det också precis så det är: i de stora medierna är det inte de som utgör nyheterna och många gånger drabbar främlingsfientlighet de egna landsmännen när Bogota-bor ryggar undan för internflyktingar som ber om allmosor för att klara dagen.
Ibland får de här parallella verkligheterna huvudet att snurra på mig, men det får mig också att känna att det jag gör kanske kan bidra till en liten skillnad för några få och att det faktiskt inte är så lite när allt kommer omkring.
