IB-affären kommer till Colombia

Det är ett tag sedan nu, men det slutar inte att göra mig förbannad: den colombianska underrättelsetjänsten har blivit påkommen med att bedriva illegal avlyssning. De har spionerat på och samlat in information om vad som nu sägs vara ca 600 personer som har bedömts vara en säkerhetsrisk. Riskfaktorn verkar ha bestått i att inte hålla med regeringen.

Här är länkar till två artiklar som vi nyligen publicerade på KrF:s hemsida:

Avlyssningsskandal skakar Colombia

"Utan internationellt stöd hade vi varit döda"

The itchy and skratchy show

The itchy and skratchy show, det är jag på sistone... Under hela tiden som jag har varit här, har folk tjatat på mig om att jag borde gå till en akupunktör för att få bukt med mina allergier. Jag har ståndaktigt vägrat, tills att jag i desperation över att min hydrokortisonsalva inte längre tycktes hjälpa och att huden på händerna var så tunn att den sprack av att jag tvättade händerna.

Så till slut gick jag. Efter de första sessionerna gick den permanenta värk jag har haft i axlar och nacke i jag vet inte hur många över. Jag var glad som en lax och tänkte att det här var ju faktiskt en riktigt bra idé.

Sen började utslagen komma och med dem humörsvängningarna. Utslagen började som små röda fläckar och spred sig snabbt över hela ansiktet, halsen och armarna. Såg mest ut som en rödfläckig dalmatiner. (Funderade ett tag på att dokumentera det hela, men kom fram till att vissa saker bör aldrig offentliggöras) När det var som värst, vaknade jag en morgon och kunde knappt öppna ögonen - de var igensvullna av utslagen jag hade fått på ögonlocken.

Akupunktören tog det hela med lugn och menade att det var väl inte så illa - det kunde ju ha varit MYCKET värre. Jaha, ska man vara tacksam då? Jag bet i alla fall ihop. Fortsatte smörja med fuktgörande kräm var tionde minut, dricka konstiga teer och droppar och andra dekokter. Efter cirka tre veckor av att vakna mitt i natten för att upptäcka att jag har kliat hål på huden i sömnen och knappt vågat gå ut eftersom jag har sett ut som den mindre vackra halvan av skönheten och odjuret, börjar nu utslagen äntligen gå ner.

Humörsvängningarna börjar också avta och jag börjar inte gråta spontant längre, vilket man väl borde anse vara ett gott tecken. Men inte akupunktören. Enligt henne är jag som "en flaska med locket på, där allting bara skvalpar omkring utan att komma ut". Jo, tack. Jag vet. Jag är svensk. Vi är inte kända för våra översvallande känsloyttringar. Så nu har jag blivit ordinerad att få utlopp för mina känslor. Synd att man inte kan få det på burk.