Att glädjas åt någon annans död

I torsdags vaknade Colombia till nyheten att gerillaledaren med alias Mono Jojoy var död. Den colombianska militären och polisen hade i en gemensam operation, kallad Sodom, bombat vad man kallar alla gerillalägerss moder med 50 precisionsbomber, med resultatet att 20 gerillasoldater dödades, däribland den beryktade Mono Jojoy.

Mono Jojoy hade ryktet om sig att vara en av de blodtörstigaste gerillaledarna inom Farc och genom sin position som ansvarig för militära strategier och operationer, låg han bakom ett otal terroristdåd mot civila, kidnappningar och mord. Han var enligt uppgift något av en legend inom Farc, för sin förmåga att undkomma försök att få tag i honom under ca 20 år, men i onsdags visade det sig att han på inget sätt var odödlig.

Mono Jojoys död och operation Sodom, är ett tydligt bevis på att konflikten i Colombia är i högsta grad levande och även om ledarens död är ett hårt slag mot gerillagruppen, lär den förmodligen inte betyda deras slutgiltiga nederlag och enligt Farcs egna uttalanden sedan attacken är att kriget fortsätter och att kapitulation inte är ett alternativ.

Även om den döde gerillaledaren inte på något sätt verkar ha varit någon ängel, snarare tvärtom. Slås jag av reaktionerna på hans död. Det råder en underlig feststämning i landet, som gör mig otroligt nedslagen. Även om Mono Jojoy var ett svin, finns det för mig aldrig någon anledning till att fira en annan människas död, oavsett vad denne har gjort. I ett fungerande rättssamhälle, borde rimligen den största segern och anledningen till att fira, vara att ta fast personen och ställa denne till svars för vad han eller hon har gjort. Men på reaktionerna i Colombia de senaste dagarna, är det uppenbart att majoriteten inte ser det på det sättet, vilket får mig att fundera på varför.

Beror det på att man inte har förtroende för rättssystemet? Förmodligen.
Beror det på att man är så otroligt trött på kriget och Farcs terrorisering av civilbefolkningen? Säkert.
Beror det på att Mono Jojoy personligen var ansvarig för ett stort antal colombianers lidande? Absolut.

Men oavsett dessa anledningar, har jag svårt att se hur man ska kunna bygga en hållbar fred i ett land där man firar en annan människas död. Hur ska man då kunna gå vidare, förlåta och låta såren läka? Hur ska man kunna komma ifrån traditionen att lösa konflikter med våld?

Hur ska det gå för Colombia...?

(klicka på länkarna i texten för att komma till artiklar på engelska)

Nationella mr-dagen

Igår firade Colombia den nationella mr-dagen. Det märktes inte särskilt mycket - nämndes inte ens på nyheterna, men det en samling av organisationer ifrån civila samhället höll i alla fall en presskonferens om situationen för mr-försvarare i landet. Samtidigt lanserades en rapport om samma ämne för det första halvåret 2010, som inte gav många anledningar till att fira alls. Jag skrev en kort artikel för att sammanfatta rapporten som ni kan hitta på KrF:s hemsida.

Bild ifrån: http://www.colombiadefensores.org/