Friday 19 December 2008

Arbetsskadad?

Jag är hemma i Sverige på julsemester och försöker koppla bort jobbet så mycket som möjligt. Har faktiskt inte tänkt på något jag behöver göra på flera dagar, så jag tyckte att det gick ganska bra tills igår, då jag skulle beställa öl på en pub i Malmö och bad om en IDP (internally displaced person) istället för en IPA (india pale ale)... Killen bakom baren tittade på mig som om jag var ett ufo.

Kan det möjligen klassas som arbetsskada att beställa en internflykting istället för en öl?

Tuesday 25 November 2008

Uppdatering

Förutom att skriva artiklar (se föregående inlägg) har jag även lyckats med en del andra saker på sistone:

Vi har flyttat! ÄNTLIGEN!!! Det var inte en dag för tidigt. Det gamla huset var fint, stort, otroligt billigt men tyvärr också otroligt mögligt. Sedan vi flyttade har jag kunnat glädja mig åt att vakna varje morgon och kunna andas genom näsan. En lyx som inte uppskattas tillräckligt. Det nya huset är dessutom jättefint, ligger ännu närmre kontoret (ca 100m) och jag har fått ett helt fantastiskt rum, vilket är tur eftersom jag har bestämt mig för att förlänga mitt kontrakt. Det betyder att jag blir kvar här till slutet av september nästa år. Alltså gott om tid för att hinna hälsa på!

Något mindre trevligt är att jag efter att ha haft problem med magen sedan i maj, till slut har masat mig till läkaren som efter en låååång undersökning och intervju om familje- och sjukdomshistoria nöjt konstaterade att jag ju i alla fall inte hade cancer. Inte för att jag hade frågat! Tanken hade inte ens slagit mig förrän då. Efter en del provlämningar fick jag resultatet igår: jag har amöbor. Så nu har jag blivit satt på en hästkur som förhoppningsvis ska ta död på dem utan att samtidigt ta med sig min mage i fallet. Vi får väl se hur det går... jag återkommer med de rafflande resultaten om en vecka. Eller inte - eftersom ingen (förutom eventuellt Helena) förmodligen är intresserad av min mage. Tyvärr blir man lite fixerad av magåkommor här. Det finns så många spännande saker man kan få (och får!) att det lätt blir ett återkommande samtalsämne. Jag ska dock försöka hålla de smaskiga detaljerna för mig själv i fortsättningen.

Monday 24 November 2008

Internationella dagen mot våld mot kvinnor

På tisdag (25 nov) är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor.

För att uppmärsksamma detta blev jag ombedd att skriva en artikel om våld mot kvinnor i Colombia för KrF:s hemsida och www.latinamerika.nu. Här finns så sorgligt mycket våld mot kvinnor att jag knappt visste var jag skulle börja, men till slut blev det en artikel om en av våra samarbetsorganisationer, som får utstå en annan sorts våld mot kvinnor än det man kanske först tänker på när man hör frasen.

Artikeln kan ni läsa
här.

Saturday 1 November 2008

Rundbrev!

Hej!

Numera kan man hitta de rundbrev som jag skriver som en del av uppdraget för Kristna Fredsrörelsen
här, eller via "Mina rundbrev" i länklistan till höger i bloggen.

Wednesday 22 October 2008

Ny artikel

Jag antar att ni läser på http://www.latinamerika.nu/ varje dag, men om ni mot förmodan skulle ha glömt så kan ni läsa den senaste artikeln jag har skrivit dit här: Pressfriheten i Colombia förbättras

Ibland verkar det nästan som att saker skulle kunna förbättras i det här landet... Nu ska jag läsa Human Rights Watch senaste
rapport om Colombia. Vi får väl se vad jag säger efter det...

Thursday 16 October 2008

Ockupation!!!

I tisdags ockuperade vår samarbetsorganisation Asociación Orewa, som organiserar ursprungsbefolkningen, mr-ombudsmannakontoret i Quibdó.

De kräver att få upprättelse av den colombianska staten, som alltid har försummat deras rättigheter. Vad de framför allt vill ha är förbättringar inom utbildning och hälsovård.

Här kan ni se en video som de har gjort om ockupationen. Den är på spanska, men är faktiskt värd att se på även om man inte förstår vad de säger.

För att få en summering av vad de säger och vad det handlar om, kan ni läsa min kollega Emmas artikel om ockupationen här och min andra kollega Karins artikel om den mobilisering av ursprungsfolken som just nu sker runt om i Colombia här.

Wednesday 15 October 2008

Gör en insats!

En av våra samarbetsorganisationer i Bogotá blev hotad av paramilitärer via e-post i slutet av september. Läs mer om hotet här.

Gå in på Kristna Freds hemsida och hämta brevmall för att skicka till colombianska myndigheter!

En av de grunder som vårt arbete vilar på är att vi har möjlighet att agera när någonting händer våra samarbetsorganisationer. I det här fallet handlar det om att det ska kännas för den colombianska staten att de inte har uppfyllt sin skyldighet att skydda medborgarna. Därför är det viktigt att så många som möjligt skriver och gör situationen obekväm för de som är ansvariga. Detta ger oss också större trovärdighet i vårt preventiva arbete. Det vill säga, att myndigheter och andra aktörer faktiskt tror att vi kan agera och göra livet surt för dem om de inte sköter sig.

Så bli vardagsaktivist och skicka ett par brev! En liten insats som gör världens skillnad här!

Monday 13 October 2008

Första medföljningen utanför Bogotá

Hej!

Tänkte att jag skulle bli lite bättre på att skriva här (vi får se hur länge det håller i sig...).

För ca två veckor sedan åkte jag och min kollega Mattias på medföljning med en organisation härifrån Bogotá som heter Avre. De arbetar med psykosocialt stöd till offer för konflikten och den här gången skulle de hålla i en workshop för frivilliga sjukvårdsarbetare i en liten stad i en region som heter Nariño. Den ligger i sydvästra Colombia och är oerhört svårt drabbad av konflikten. Här finns alla aktörer, det vill säga militär, paramilitär och ett antal olika gerillagrupper. Ständiga strider för att vinna kontroll över varandras territorier gör att befolkningen hamnar i kläm. Förutom risken att hamna i korseld, måste de utstå vägspärrar där de blir trakasserade och ifråntagna pengar och varor. Dessutom har gerillan minerat i princip hela regionen och ja, ni kan ju tänka er vad det får för effekter. Det finns också obekräftade uppgifter om att den colombianska militären har placerat ut minor, något de själva påstår upphörde i och med påskriften av det internationella avtalet mot personminor (mer känd som Ottawa-konventionen).

Vi flög till regionhuvudstaden Pasto och åkte därifrån bil till staden där vi skulle vara. Tyvärr kan jag inte säga vilken det är, eftersom det skulle kunna försätta workshopdeltagarna i fara. Vägen gick genom ett helt fantastiskt vackert bergslandskap och i tre timmar halkade vi omkring i baksätet på de smala serpentinvägarna som klängde sig fast längs bergsväggarna. Jag blev rätt åksjuk, men det var det värt för att få se den utsikten. Det är faktiskt en av de största fördelarna med det här jobbet: att man får åka ut och se delar av landet som man aldrig skulle få göra annars.

Medföljningen varade tisdag-lördag och var verkligen en övning i tålamod. Eftersom Avre de första dagarna hade terapisamtal med familjer ifrån området satt vi utanför lokalen och pratade och läste. När sedan workshopen började var det tänkt att vi skulle sitta med, men de var så många deltagare att vi inte riktigt fick plats, så det blev att hänga utanför igen. Framåt fredagen var vi rätt uttråkade och började en turnering i masken (spelet på mobilen, ni vet). Det mest spännande vi hade att se fram emot varje dag var att se en av kvinnorna ifrån Avre äta. Jag tror aldrig att jag har sett någon dammsuga en tallrik på så kort tid som hon. Sen klagade hon på att jag åt lite... charmigt.

Någon gång per dag gick vi utanför huset där vi bodde (och där workshopen hölls). Dels för att få röra på oss lite grand och dels för att visa vår närvaro. Under de här rundorna brukade jag gå förbi torget, där det varje dag stod en rejäl folksamling som verkade vänta på något. Det visade sig att de stod i kö för att antingen sätta in eller ta ut pengar i någon slags pyramidspel som lovar 100% ränta på insatta pengar inom ett halvår. Och det verkar som att de håller vad de lovar. Något som antyder att det förmodligen ligger någon annan verksamhet bakom och att "sparandet" egentligen är pengatvätt. Men så länge folk får sina pengar, fortsätter de att ta ut sina små besparingar ifrån de konventionella bankerna (som är rasande) och sätter in dem i pyramidspelet. Något som inte är så svårt att förstå i ett land där ca 50% lever under den nationella fattigdomsgränsen. Då tar man alla chanser man kan få för att få ett bättre liv.

Vi skrev en artikel om en av deltagarna på workshopen som ni kan läsa här:
www.latinamerika.nu
eller här:
Kristna Fredsrörelsens hemsida (som är bättre för att det finns ett foto...)


P.S. Jag har fått klagomål på kommentarsinställningarna så nu har jag ändrat så att man kan kommentera utan att behöva logga in. D.S.

Wednesday 8 October 2008

Hejdå Quibdó, hej Bogotá!

Det är länge sedan jag skrev här och det har en massa förklaringar: att jag har varit på en månads semester, sedan haft planerings- och personaldagar i drygt två veckor och sist men inte minst, flyttat till Bogotá!

Tanken var att jag skulle flytta först i slutet av oktober, men på grund av att Astrid har fått ett nytt jobb (hos Civis här i Bogotá) och slutade i månadsskiftet, blev det ändrade planer. Så nu sitter jag och skriver det här i vårt mögliga och svinkalla hus i Bogotá. Jag kan inte direkt säga att jag saknar Quibdó och känslan av att vara omsluten av en varm våt filt, men jag kan väl inte heller säga att jag tar kylan här särskilt väl. Jag har en tjock ullponcho som jag nästan alltid har på mig i huset och den följer med mig till kontoret på dagarna också, för där är om möljigt ännu kallare än i huset. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan den och mina fårskinnstofflor. Frusit ihjäl förmodligen. På nätterna sover jag med två täcken, varav ett är i dun, flanellpyjamas och raggsockar. Så kallt är det. Det beror förstås på att husen här är urdåligt isolerade med enkelglasfönster och inga element inomhus. Istället pälsar folk på sig, verkar det som. I och för sig ekonomiskt och miljömässigt mycket mer effektivt än att värma husen med ved och olja, men det tröstar inte särskilt mycket när man är iskall om näsan och blå om fingrarna. Det kostar att vara miljövänlig...

Det blev ett snabbt avsked av Quibdó. Jag var där i tre dagar för två veckor sedan för att packa och säga hejdå till organisationerna och de andra jag har lärt känna. Det var ganska intensivt och kändes rätt underligt. Jag hade ju inte varit där på nästan två månader, eftersom jag först var på semester och sedan har varit i Bogotá för planerings- och utbildningsdagarna. Därför kändes det lite som att jag redan hade åkt därifrån, medan det för de jag skulle säga hejdå till kom lite mer som en överraskning. Jag hann i alla fall med en sista fotorunda. Resultatet ser ni här:



Klicka här för att komma till albumet:

http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/QuibdSep08?authkey=5cW5oB4PyTI#

En av de första saker jag gjorde här i Bogotá, var att medfölja en organisation som heter Cocomopoca. De kommer ifrån Quibdó (eller egentligen ett område söder om Quibdó som heter Alto Atrato), men var i Bogotá för att försöka få stöd i sin kamp för att få kollektiv äganderätt till den mark där deras medlemmar bor. De lämnade in sin ansökan för över åtta år sedan och processen har ständigt försinkats av den ansvariga myndigheten. Anledningen till att de nu kom till Bogotá för att träffa myndigheter och politiker, var att de till slut hade fått avslag på grund av teknikaliteter i ansökan. Cocomopoca är säkra på att det egentligen handlar om att man inte vill ge dem äganderätten eftersom området är rikt på mineraler och det finns ett antal gruvbolag som har visat intresse för att utvinna. Om Cocomopoca skulle få sin äganderätt skulle det innebära att de som vill exploatera marken måste få tillstånd ifrån organisationen. En risk man inte verkar vilja ta och därför försöker man istället att så länge man kan undvika att detta sker. Samtidigt strider Cocomopoca med alla medel de kan tänka sig och har nu vänt sig till politiker och andra som mr-ombudsmannen och den myndighet som är ansvarig för tillsyn av övriga myndigheter för att dessa ska hjälpa dem att lyfta sitt fall och få ansökan omprövad. Det är en lång process och trots att de har hållt på i åtta år redan, finns det risk att det tar lika lång tid till. Nu har de återvänt till Quibdó och fortsätter sitt arbete där, men innan dess hann vi med en hel del saker och jag fick komma in i kongressen, träffa alla möjliga sorters människor, ställa upp på turistfoto med duvor tillsammans med ordföranden (och som ni kanske vet, HATAR jag duvor) och äta på chocoansk restaurang i Bogotá. Att arbeta som fredsobservatör är åtminstone omväxlande!

Wednesday 23 July 2008

Under attack!

Är kanske en rubrik som, när man bor i Colombia, lätt associeras till gerillastrider och dylikt, men det här är ett helt annat krig som jag pratar om. Det handlar om kriget om herraväldet över vår bostad. Det är nämligen lätt att känna sig under konstant attack här. Ni har redan sett våra vänner kackerlackorna, ödlorna och musen, men de är ingenting emot de riktiga motståndarna vi har här.

Först är det myggen. Jag har slutat räkna myggbetten jag har på framför allt benen. Men de börjar nu bli så många att mina underben har blivit helt oformliga av alla bölder som blir av den allergiska reaktion jag får av betten. Fast mina kollegor/huskamrater uppskattar min närvaro här, eftersom de aldrig blir bitna när jag är hemma... Chocoanerna stirrar förskräckt på mina svullna lemmar och konstaterar glatt att jag har sangre dulce (dvs sött blod). Själv börjar jag fundera på om jag har gjort myggsläktet något alldeles särskilt ont, eftersom de verkar ha bestämt sig för att äta upp mig.

Sen är det myrorna. De är överallt! Och då menar jag ÖVERALLT!!! Och de kryllar. Man kan tro att myror är harmlösa eftersom de är så små, men låt er inte luras. De är onda! Lämna en tallrik framme orörd i fem minuter och den är täckt av ett svart lager myror. Har man tur har de inte hunnit upp på tallriken innan man börjar äta, annars kan man ha som förströelse under måltiden att plocka myror från maten (om man inte känner att man vill ha proteintillskottet förstås). De har även på sistone fått en förkärlek för mitt rum: de kryper på väggarna, in under tangentbordet och favoriten: upp i sängen. Jag lovar att de har en plan att ta över huset! Ni som har läst Gabriel García Marquez Hundra år av ensamhet vet vad jag pratar om.

Och sist men inte minst: möglet. Allting möglar! När jag kom hit, var madrassen i mitt rum möglig. Nu är den bytt. Sedan möglade soffan och vi var tvungna att byta dynan. Om man gör misstaget att hänga/lägga in tvätt i garderoben innan den är helt snustorr, så... just det: möglar den! Jag upptäckte häromdagen även luddiga partier på väggarna i min garderob och visst var det mögel. Och när jag skulle ut på den senaste medföljningen så hade båda mina ryggsäckar utvecklat ett vitt ludd: mögel!

Ibland får jag en känsla av att djungeln inte vill ha oss här...

Sunday 20 July 2008

Buchadó

Den 2-6 juli var min kollega Karin, vår samordnare Maria och jag på medföljning med Cocomacias årliga kongress.

Den hölls i Buchadó som ligger en bra bit nedströms längs Atrato. Vanligtvis hade det tagit minst en halv dag att ta sig dit. Nu hade vi motorbåtar med 200 hästkrafter och helt plöstligt gick det på 2 timmar. Det uppstod dock en del logistiska problem vid avfärden: trasiga motorer, försvunnen bensin och alldeles för mycket folk som ville med i båtarna. Vi lyckades inte tränga oss på i den första omgången och fick därför hänga kvar i Quibdó och vänta på att båten skulle komma tillbaka för att hämta oss. Planerad avgång ifrån Quibdó var kl 9. Vi kom iväg kl 17 - en inte helt ovanlig företeelse här. Men när vi väl kom iväg var det bråttom. Solen går ner vid halv sju och efter mörkrets inbrott är det förbjudet att färdas på floden. Den sista halvtimmen åkte vi i totalt mörker och försökte väja för de stockar och annat skräp som hotade att slå hål på vår båt. Men till slut kom vi i alla fall fram och fick hänga upp våra myggnät och lyckades få de sista resterna av middagen.

De kommande tre dagarna satt vi med på Cocomacias möten. Vart tredje år väljer de styrelse och eftersom det här var ett mellanår, var mötena fokuserade på andra saker. Framför allt diskuterade man frågan om territorium. För ett par decennier sedan deklarerade den colombianska staten att i princip hela Chocó med alla dess tillgångar tillhörde staten. Detta innebar att alla de människor som bodde i regionen helt plötsligt var landlösa. 1993 kom en lag vars syfte var att till viss del åtgärda denna expropriation. Enligt lagen kan minoriteter (afrocolombianer och ursprungsfolk) ansöka om kollektivt ägande av det territorium där deras medlemmar bor. Cocomacia bildades innan 1993 för att värna om den afrocolombianska befolkningens rättigheter, men i och med lagens tillkomst omorganiserade man sig och ansökte om kollektiv äganderätt. Denna tillhör organisationen som helhet och enskilda medlemmar har inte rätt att sälja sin del till utomstående. Människor som har levt i generationer på samma mark har förståeligt nog svårt att förstå de regler som gör att de inte längre kan göra som de vill med sin mark. Dessutom förekommer en del gränsdispyter dels mellan Cocomacias byar, dels mellan dem och ursprungsfolk, som enligt en tidigare lag har fått etablerat reservat i angränsande områden.
Buchadó är en relativt stor by med ca 500 invånare. Den ligger i ett område som i många år har plågats av såväl paramilitärer som gerillan Farc. Men organiseringen i byn har varit stark och när paramilitärerna kom i början av 2000-talet gick byn ihop och förklarade att de inte var välkomna där. Tyvärr märks det att trots den starka sammanhållningen, lider byn av samma problem som många andra i Chocó. Många hus står tomma och förfallna. De tillhör människor som har flyttat, antingen på grund av hot eller på grund av bristande tillgång till försörjning, sjukvård och skolgång.

Mötena hölls i en stor samlingslokal med zinktak. Lägg till ett par hundra människor samt strålande solsken och du får en fullt fungerande bastu. Där maten till mötesdeltagarna serverades rök det in ifrån köket så att ögonen tårades och man luktade som en rökt makrill när man kom därifrån (vågar inte ens tänka på hur de stackars kvinnorna som stod för matlagningen hade det). Detta sammantaget gjorde att behovet att tvätta sig kändes ganska trängande. Vi hade inget vatten i huset där vi bodde, så det enda alternativet var att tvätta sig i flodvatten. Det smidigaste sättet var då förstås att helt enkelt bada i floden. Något jag har svurit att aldrig göra eftersom floden används som både soptipp och avloppssystem. Men nöden har ingen lag... och skönt var det. Det gällde att hålla i sig bara. Strömmen är otroligt stark och jag fick simma för allt jag var värd bara för att hålla mig på ungefär samma plats.

Barnen har lov ifrån skolan i juli och vi blev snabbt deras favoritleksak. En dag träffade vi Wagner, som var väldigt intresserad av min kamera. I början tyckte jag att det var lite roligt och visade honom hur man tog kort och lät honom låna den. Innan jag visste ordet av hade han sprungit iväg med kameran och tog kort för glatta livet. Jag sprang efter så gott jag kunde och försökte hålla god min fast jag hela tiden var orolig dels för att han skulle tappa den, dels för att han skulle ta slut på batteriet. Till slut lyckades jag slita den ifrån honom och lyckades med att övertyga honom om att batteriet var slut och att det inte gick att ta mer kort. Sedan fick jag smyga med kameran resten av tiden för att han inte skulle se. En del av korten (se länken nedan) har han tagit. Måste säga att för en nioåring är det inte så illa.

Söndag morgon när vi skulle åka hem väcktes jag av ett illvrål kl 5 på morgonen. Det var någon som hade köpt en apa jag hade sett tidigare (och också blivit erbjuden att köpa för det facila priset 200kr) och nu försökte få ner den i en kartong för transporten. Apan var uppenbarligen inte särskilt nöjd med arrangemanget - den hade tillhört en liten indianpojke hos vilken den verkade trivas utmärkt - och gjorde nu allt för att slita sig. Jag funderade ett tag på att anmäla mannen (det är olagligt att tillfångata och handla med exotiska djur), men kom fram till att det nog inte skulle hända så mycket med en anmälan där de enda uppgifterna jag kunde ge var att det var en snubbe med kartong som åkte uppströms...

Så kom då vår tur att packa in oss i båten och åka hem. Så klart var det fler än som egentligen fick plats som tryckte sig ner och jag var allvarligt rädd för att båten skulle sjunka. Den oron ersattes snabbt av en annan när motorn sattes igång och det lät som att något låg löst inne i den. Mycket riktigt kom vi ca 200m innan den la av och vi började driva fritt med strömmen. Efter två nära-krock-incidenter med andra båtar räddade Melkin som körde båten oss genom att paddla oss in till strandkanten med hjälp av en golvmopp. För det hade ju varit dumt att ha en åra i båten... Men det var tur att han hade moppen i alla fall, annars hade det varit risk att de hade fått plocka upp oss i Atlanten. Motorn krävde enligt mekanikern ett mirakel, så vi gick och åt frukost istället och beredde oss på att vara kvar i Buchadó på obestämd tid. När vi hade ätit upp hälften kom en kille springande och skrek att de väntade på oss. Ibland är det snabba ryck (fast inte så ofta). Då hade de fixat plats till oss i en annan båt och helt plötsligt var vi på väg hem mot Quibdó.

Monday 30 June 2008

Quibdóliv / Quibdó Life

Jag vet att jag lovade för läääänge sedan att jag skulle lägga upp lite bilder på hur det ser ut i vårt hus. Som ni kanske har märkt, har jag inte gjort det än. Det har jag inte nu heller, men nästan. Här är det: Quibdóliv i bilder. Håll till godo!

*****************************************

I know that a loooong while ago, I promised to upload som pics of what our house looks like. As you might have noticed, I haven't yet. I still haven't, but almost. Here it is: Quibdó life in pictures. Enjoy!

Kvällsutsikt ifrån vår balkong

Evening view from our balcony





















Eftersom trottoarerna är så dåliga/icke-existerande, är det lättare att gå mitt i gatan. Med risk att bli överkörd av en galen motorcykelförare förstås. Men det är det värt!

Since the sidewalks are in such a poor state/non existent, it's easier to walk in the middle of the street. With the risk of being run over by an insane motorcyclist of course. But it's worth it!








Paulina och Sanna njuter av en ostsmörgås på balkongen. Brödet kommer ifrån det dygnet-runt-öppna bageriet - Arepan - som skymtas i botten på det skabbiga huset. Förutom bröd kan man även köpa öl, huvudvärkstabletter och godis där. Kan en människa någonsin behöva något annat?

Paulina and Sanna are enjoying a cheese sandwich on the balcony. The bread comes from the 24-hour bakery on the ground floor of the grimy house in the background. Other than bread one can get beer, head ache pills and sweets there. Could a person ever need anything else?

Om man skulle vilja äta något annat än ostsmörgås och inte är sugen på det chocoanska köket (vilket tyvärr är ganska enahanda - mest banan, ris och fisk), kan man gå hem till Iván. Hans pizza är helt fantastisk!

If you should feel like having something other than cheese sandwiches and are not in the mood for the chocoan cuisine (which, I hate to say, is rather uniform - mostly banana, rice and fish), you can go to Iván's house. His pizza is fantastic!

(Emma, Iván & Karin)

När man inte äter, jobbar man. Det här är utsikten ifrån vårt kontor (som ligger på ovanvåningen i lägenheten). Den gråa kolossen i bakgrunden är katedralen. Ett arkitektoniskt mästerverk... Bakom katedralen ligger Atratofloden.

When you don't eat, you work. This is the view from our office (which is on the second floor in our flat). The gigantic grey thing in the background is the cathedral. An architectural master piece... Behind the cathedral is the Atrato river.



forts. vy ifrån kontoret
view from the office continued











Våra husdjur / Our pets
Geckoödlor har vi fullt av i hela huset. De gillar äpple - jättemycket!

Our house is overrun by geckos and they REALLY like apple!








Jag undrade länge vad det var som lät i mitt badrum på kvällarna. Här är svaret: Husmusen. Trots sitt söta tryne är den ett monster. Den har ätit upp x antal limpor, papayor, ägg, rivit upp dricksvattenpåsar och haft för vana att använda mitt handfat som sin privata toalett. När vi till slut lyckades avlägsna alla matvaror ur dess väg, gav den sig på min tvål! Det var då vi började prata om en råttfälla och sedan dess har den varit spårlöst försvunnen...

I wondered for a long time what it was that made such a racket in my bathroom in the evenings. Here is the answer: the House Mouse. In spite of its adorable snout, it is a monster. It has devoured innumerable loafs of bread, papayas, eggs, torn holes in bags of drinking water and has made it a habit to use my bathroom sink as its private toilet. When we finally managed to remove all food items from its way, it started on my soap! That was when we started to talk of a mousetrap and since then it has nowhere to be seen...

Den här godingen vaknade jag till en morgon: "Oj, vad är det där för en stor fläck? Men... den rör ju på sig!". Den levde fortfarande och låg och sprattlade med benen. Blä! En kort stund senare, hade den bekantat sig med Emmas flip flop... Hejdå kackerlackan!

One morning I woke up to this beauty: "Oh, what is that big stain? But... it moves!". It was still alive and kicking its legs in the air. Yuck! A short while later it had acquianted itself with Emma's flip flop... Bye bye cockroach!


Våra fiskar, Simone och Rosa Parks. De har inte haft det så lätt: först gick deras skål sönder, tydligen tog Simone det hårdare än vi trodde och en natt hittade Emma henne på golvet, halvt uppäten av myror. Då införskaffades Simone II och en ny skål. Där trivdes nog inte Rosa Parks för en dag var hon borta. Vi letade länge och väl innan vi hittade henne fast inuti en snäcka. Hon avled ett par timmar senare. Nu är Simone II ensam, men hon verkar ha tagit den traumatiska situationen ganska bra.

Our fish, Simone and Rosa Parks. They have had a bit of a hard time: first their bowl broke, Simone apparently took it harder than we understood because one night, Emma found her on the floor half eaten by ants. We then went and got Simone II and a new bowl. It seems as if Rosa didn't like it much there, as one morning she was gone. We searched for a pretty long time before we found her stuck in a sea shell. She passed a few hours later. Now Simone II is alone, but she seems to have taken the trauma quite well.

Har jag nämnt att det regnar mycket här? Så här ser det ut nere i centrala Quibdó när det kommer ett skyfall. När jag kom hem var bara underkläderna torra...

Have I mentioned that it rains a lot here? This is what it looks like in downtown Quibdó during a downpour.









Mer regn/More rain:
http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/RegnigDagIQuibd/photo?authkey=mZy61Z6nx1o#5213417428375988322

Friday 27 June 2008

Vatten!

Vatten är ett ständigt problem här i Chocó. Bisarrt nog finns det både för mycket och för lite. Men problemet är större än så - hela Colombia hotas av vattenbrist och som det ser ut nu, är regeringens förslag till lösning utallokering av vattenförsörjningen till privata enheter. Privatisering är som ett rött skynke för det civila samhällets organisationer här och nu samlar de sig för att försöka få rätten till vatten stadgad i grundlagen. Om de lyckas är det minst sagt banbrytande. Vi får väl ser hur det går.

Länk till artikeln på latinamerika.nu:
http://latinamerika.nu/privatisering-hotar-vattentillgang

Sunday 15 June 2008

Ny artikel på KrF:s hemsida

Jag förutsätter att ni alla håller stenkoll på Kristna Fredsrörelsens hemsida för de senaste Colombia-nyheterna (som vanliga media inte bryr sig om). Men om ni till äventyrs skulle ha missat det, så har där för ca en vecka sedan publicerats en notis/artikel som jag har skrivit.


Här är länken: http://www.krf.se/fredstjanst/colombia_080611.asp

Saturday 7 June 2008

Medföljning till Campo Alegre /Accompaniment to Campo Alegre

Karta Chocó / Map of Chocó
(Dubbelklicka på bilden för att göra den större / Double click on the pic to enlarge it )



En av de organisationer vi samarbetar med i Chocó heter Asociación OREWA. De organiserar ursprungsbefolkningen i regionen och har bland annat drivit processen för att de ska få kollektiv äganderätt till sin mark.

Den 4-8 maj följde jag och Astrid med deras ordförande Cesar Querágama till en by i östra Chocó som heter Campo Alegre. Syftet var att hålla ett förberedande möte inför organisationens kongress som ska äga rum i slutet av juni. Med på resan var också José Ortíz som arbetar för biståndsorganisationen World Lutheran Foundation/Fundación Lutherana Mundial som ger Asociación OREWA ekonomiskt stöd.

Den här gången skulle vi (för ovanlighetens skull!) inte åka på floden, utan landvägen. För att komma till östra Chocó borde man kunna åka på den väg som går söderut ifrån Quibdó, men på grund av gerilla, paramilitärer, och deras stridigheter med militären eller varandra om narkotikatrafiken är det omöjligt att färdas där. Istället var vi tvungna att ta bussen österut ifrån Chocó, in i grannregionen Risaralda och därifrån söderut till staden Cartago, som ligger i nästa grannregion söderut: Valle del Cauca. Bussen skulle ha gått söndag morgon kl 7. Den gick så klart inte förrän vid halv nio. Därefter väntade en närmare 12h lång helvetesresa. Vägen var till största delen inte asfalterad vilket innebar att vi i princip satt och hoppade en halvmeter upp och ner i sätena under i stort sett hela resan. När vi inte hoppade upp och ner gällde det att hålla i sig, för då krängde bussen åt sidorna istället och jag kan meddela att bussar av den typen tydligen kan luta mer än 45 grader utan att välta. Däremot får man se upp för fallande föremål ifrån hatthyllorna... Halvvägs hade jag så ont i nacken av allt hoppande att det kändes som att huvudet skulle trilla av vilken sekund som helst. Som tur var gjorde det inte det och till slut kom vi fram till Cartago, där vi skulle övernatta. Där mötte vi José som hade flugit in och hunnit med att boka ett hotellrum till oss. Nästa morgon skulle vi möta Cesar, som skulle komma med buss ifrån sin hemby ett par timmars resa därifrån, och åka tillsammans till San José del Palmar – den stad som ligger närmast Campo Alegre. Vi gick och lade oss, helt slut och tacksamma över att vi åtminstone skulle få lite sovmorgon eftersom Cesar inte räknade med att vara i Cartago före 10 på morgonen.

Klockan fem vaknade vi av ett tarzanvrål (Astrids mobilsignal). Det var Cesar som meddelade att han nu var på väg och att han nog skulle vara i Cartago redan vi nio. Vi somnade om och vaknade igen kl 8 av ännu ett tarzanvrål. Det var Cesar som meddelade att han skulle vara på hotellet om en halvtimme! PANIK! Vi rusade upp, snabbduschade och packade som dårar. Tio minuter senare ringde det igen. Cesar, såklart. Nu var han i entrén och undrade var vi var... SUCK! Den bristande tidsuppfattningen i det här landet brukar ju vanligtvis vara åt andra hållet.

Ifrån Cartago till San José del Palmar åkte vi taxi. Den stackars taxichauffören såg ut att vara ungefär 14 år gammal och visste uppenbarligen inte vad han gav sig in på. 2/3 av vägen är inte asfalterad och eftersom vägen går igenom molnregnskog, var det mer lervälling, stora stenar och gropar än väg. Vi fastnade ordentligt en gång men annars gick det över förväntan. (Vår det vill säga, chauffören såg ut som att han skulle få en hjärtattack vilken sekund som helst...).

Framme i San José del Palmar bytte vi transportmedel. Tanken var att vi skulle rida, men de hade inte tillräckligt med hästar/mulor, så vi packade väskorna på de som fanns och turades sedan om att rida. San José ligger på en bergskam och för att komma till Campo Alegre, var vi tvungna att ta oss ner i dalen och över en flod och sedan uppför nästa berg. Man ser Campo Alegre ifrån utkanten av San José och det ser ganska nära ut, men det tog tre timmar att komma dit. Tre timmar av dödsskräck för mig, eftersom stigen var brant och smal, vilket inte verkade bekomma hästarna eller människorna som följde oss som var helt oförstående inför mina försök att få dem att förstå att jag nog ändå föredrog om hästen inte balanserade på kanten av stigen med flera hundra meters stup nedanför. Efter nedvägen var jag lite skakig i benen och bestämde mig för att gå en bit. Jag slog följe med byns grundare, som höll ett ganska bra tempo. Efter ungefär 20 min, när vi hade varit tvungna att stanna flera gånger för att jag höll på att dö av andnöd, bestämde han att jag var för långsam och satte mig på en häst. Jag måste säga att jag var rätt tacksam och det var inte alls lika otäckt att rida uppför.

Till slut var vi framme i byn. Vi fick duscha, byta om och packa upp våra saker och sedan blev vi bjudna på mat på balkongen. Vi hann njuta en stund av den fantastiska utsikten innan det blev mörkt. Nästa morgon vaknade jag tidigt och gick upp för att beskåda den igen, men gick ut genom dörren och rakt in i ett moln. Det var helt vitt och jag såg inte ens marken nedanför huset! Efter ett par timmar lättade det som tur var!

I två dagar satt vi sedan med på mötet som hölls i byn. Stora delar var på embera-chamí och vi förstod inte särskilt mycket, men syftet är ju inte heller att vi ska delta i mötet, utan begränsa oss till att vara en internationell närvaro. D.v.s. synas och visa vårt stöd, men inte lägga oss i. Något som kan vara svårt ibland: under den andra dagen diskuterade man ursprungsbefolkningens egna lagsystem (de har ett eget juridiskt system) och Cesar tog upp frågan om hustrumisshandel. Det märktes att det inte var något som man hade diskuterat särskilt mycket innan och vi fick höra argument som: ”men om hon inte lagar mat, måste man ju slå henne...” och ”om man inte slår dem, lyder de inte...”. Då fick jag bita mig i tungan. Men Cesar behövde som tur var inte min hjälp utan vidhöll att man inte under några omständigheter får slå sin fru. Det återstår väl att se om det accepterades av församlingen. Sådana saker brukar ju tyvärr inte förändras i en handvändning.

På onsdag eftermiddag tog vi avsked och red tillbaka till San José del Palmar. Denna gång fanns det hästar till alla och när vi inte kunde sinka sällskapet genom att gå tog det bara en och en halv timme! Jag var säker på att min häst skulle dö på vägen upp och den svettades något kopiöst, men den klarade det med bravur trots att ägaren piskade på den mer än vad jag tyckte var nödvändigt. När jag hoppade av fick jag dock snabbt byta byxor, eftersom de jag hade haft på mig var indränkta i hästsvett. Vi sov en natt i San José och blev sedan hämtade av samma taxichaufför, som hade gått upp halv fyra på morgonen för att hinna i tid. Denna gången behövde vi som tur var inte sedan ta bussen tillbaka till Quibdó utan flög ifrån Pereira, som ligger intill Cartago. Det finns tillfällen när miljöhänsyn tyvärr inte har särskilt stor tyngd och det här var ett sådant. Jag prioriterar i alla fall att få behålla huvudet på halsen.

Foton kan ni se här: http://picasaweb.google.com/vollmer.nina/MedfLjningCampoAlegre48Maj2008?authkey=UXsNyJWXuzc


**********************************************

May 4-8, I and my colleague Astrid accompanied our partner organisation Asociación OREWA on a field trip. The organisation consists of indigenous communities and has, among other things, been heading their process of obtaining collective land rights/titulations.

We went with their president Cesar Querágama to a village in eastern Chocó, called Campo Alegre. The trip involved an insane bus ride, taking a taxi through the rain forest, vertical horse trekking and last but not least: visiting an indigenous community in the mountains...

Follow the link above to see the pics I took.

Thursday 22 May 2008

Artiklar om Colombia

Här är mitt senaste bidrag till KrF:s hemsida:
http://www.krf.se/fredstjanst/colombia_080520.asp

och här är en annan artikel, skriven av en journalist som just nu är i Chocó (och för tillfället bor i mitt rum, eftersom jag är i Bogotá):
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1275263.svd

Friday 9 May 2008

Svensk vapenexport till Colombia?

Svensk vapenexport till Colombia? Nej, tack:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article2411589.ab

Kortfattat handlar artikeln ovan om att Colombia är ett land i inbördeskrig där de mänskliga rättigheterna kränks. Alltså ett land man inte bör exportera krigsmateriel till!

Bli vardagsaktivist! Här kan du skriva på ett upprop mot svensk vapenexport till Colombia:
http://www.krf.se/debatt_080509.asp

Thursday 1 May 2008

Min första medföljning!!!

Chocó


Den 24-27 april var jag ute på min första medföljning! Det var Astrid och jag som åkte tillsammans med en organisation som heter COCOMACIA. De organiserar afrocolombianska (d.v.s. slavättlingar) byar i området kring Atrato-floden.

Att medfölja är ett våra huvudarbetsområden - det vi kallar för fysisk medföljning. Syftet med det är att underlätta organisationernas arbete genom vår närvaro. Tanken är att internationell närvaro minskar risken för att de ska råka ut för något, t.ex. bli illa behandlade av militären. Dessutom drar vi till oss uppmärksamhet och höjer på så sätt deras profil och risken för att de ska bli trakasserade eller få sitt arbete försvårat även när vi inte är med. Dessutom kan vi samla in information för att sedan kunna bedriva informationsarbete, som t.ex. att skriva artiklar.

Anledningen till medföljningen den här gången var att COCOMACIA skulle hålla ett möte med ett antal av sina byar för att samla in information om hur läget ser ut i området. De skulle även informera om vad organisationen håller på med just nu samt utbilda medlemmarna i säkerhets- och rättighetsfrågor.

Här i Chocó, färdas man sällan landvägen. Så inte heller denna gång. Vi åkte båt tillsammans med ett antal människor ifrån COCOMACIA som skulle vara med på mötet. Till slut var vi nog närmare 25 personer och det var rätt fullt. Byn vi åkte till heter Curichí och ligger vid Río Buey - en biflod till Atrato (den stora floden som Quibdó ligger vid och som är huvudtransportleden i regionen). Resan från Quibdó tog 8h och delar av vägen gassade solen och jag lyckades (trots solskyddsfaktor 50!) att bränna mig.

Río Buey - Curichí


Under medföljningen bodde vi i byn i tre nätter. Var med på mötet och åt tillsammans med folk. Maten består till stor del av kokt grön plátano - det är ungefär som att äta torrt klister och magen uppför sig därefter. Rekommenderas inte... Den första kvällen upptäckte vi en gris som låg fastbunden bakom huset där vi bodde. På morgonen var den borta och den andra dagen serverades fläsk. Det lär ha varit färskt!

Generellt för det här området kan sägas att det är väldigt fattigt. Det saknas lärare och tillgång till sjukvård i majoriteten av byarna. Däremot verkar det alltid finnas någon som har råd att betala för en högtalaranläggning i ungefär samma storleksordning som används på arenakonserter. I dem kan man med fördel spela latinomusik (t.ex. vallenato och reaguetón) helst på högsta volym, helst hela natten. Tack gode gud för öronproppar!

Se bilder här:

http://picasaweb.google.co.uk/vollmer.nina/MedfLjningAvCOCOMACIATillCurich2427April2008?authkey=tjgg0-KEyoM

Sunday 20 April 2008

Tutunendo

Igår var vi på utflykt till Tutunendo där några människor driver ett slags ekoturismprojekt. Vi åkte dit i jeep och resan tog drygt en halvtimme. På en normal väg hade det nog tagit 10 minuter, men bara en kort sträcka var asfalterad. Resten var gropig, sönderkörd grusväg. Det säger en hur tillståndet är i den här regionen: vägen är nämligen en huvudled till Medellín (en av Colombias största städer). Enligt uppgift är det ca 10 mil till Medellín men det tar mer än 13 timmar att åka buss mellan städerna... För några år sedan fick man pengar till att asfaltera vägen, och det gjorde man. I en kilometer. Sedan försvann pengarna ner i någon lokal politikers/tjänstemans ficka och resten av vägen är fortfarande nästan ofarbar. Men officiellt är den asfalterad! Vad nu det hjälper.

Till slut kom vi i alla fall fram till Tutunendo och till huset där de som håller i projektet bor. Vi hade inte hunnit vara där i fem minuter, innan fem poliser dök upp och undrade vad vi gjorde där. Tydligen var man som utlänning tvungen att anmäla sig på polisstationen när man kom. De undrade var vi kom ifrån, vad vi skulle göra i Tutunendo, vem vi jobbade för... Befälet antecknade allting pliktskyldigt i ett litet block. Sedan meddelade han att vi inte fick åka ut på floden och upp till ett litet vattenfall som vi hade tänkt. Tydligen hade gerillan dödat en soldat i närheten för drygt en vecka sedan.

När polisen hade gått satt vi sedan och svettades och väntade på frukosten som skulle komma snart. Efter en och en halv timmes väntan, bestämde vi oss för att vi nog ville göra något annat den dagen än att vänta på stekta ägg. Så vi gick ner till floden för att bada. Det var ganska grunt och svalt och skönt i vattnet. Fast vattnet var lite grumligt så jag vågade inte simma ut. Man vet aldrig vad som kan hända om man inte kan se botten! Så jag satt mest och pensionärsskvätte vid kanten. Men jag lyckades i alla fall efter ett tag få ner kroppstemperaturen så pass att jag började frysa lite. Och det var sååå skönt! Annars är man lite svettig i princip konstant. Ibland kan jag lyckas bli lite kall i duschen, men så fort jag har stängt av vattnet, är jag varm igen.

Efter några timmars bad gick vi upp till huset igen och där fick vi pollo criollo. Det kan nog närmast liknas vid hönssoppa. Jag fick ett lårben i min som var nästan lika långt som min underarm – superhöna!

Framåt skymningen åkte vi hem igen och jag somnade vid nio. Det är jobbigt att vara i naturen!


Foton hittar ni här: http://picasaweb.google.com/vollmer.nina/Choc?authkey=PiKvMnh1akM

Tuesday 15 April 2008

Artikel på KrF.se

Kolla här: http://www.krf.se/fredstjanst/colombia_080415.asp

Det är inte var dag man blir publicerad...

Monday 14 April 2008

Kommentarer / Comments

Ifall att ni inte har märkt det, kan man (och får hemskt gärna!) lämna kommentarer på bloggen. Man går in på länken där det står COMMENTS längst ner i inlägget... Ser fram emot att höra av er!

*************************************

In case you haven't noticed, you can (and are very welcome to!) leave comments. You just use the link that says COMMENTS on the bottom of each blog entry... Looking forward to hearing from you!

Quibdó!

Äntligen har jag kommit fram till Quibdó! Vi kom igår på förmiddagen med ett litet propellerplan som avgick i tid, vilket tydligen är något av ett undantag. Under inflygningen såg man bara regnskog och jag var ett tag lite orolig för att piloten hade kört fel, för det fanns ingen bebyggelse inom synhåll. Tills slut landade vi i alla fall i fullt ösregn, vilket jag ganska snabbt har lärt mig är rätt vanligt. Quibdó ligger bara några mil ifrån världens regnigaste plats: Tutunendo, där det regnar nästan 12 meter per år! Idag var jag ute och skulle handla i affären som ligger tvärs över gatan från vårt hus, när det började regna och jag hann bli dyngsur på de 30 meter jag sprang tillbaka. Fast här är ju ganska varmt, så jag torkade hyfsat fort.

Annars har jag roat mig med att vara magsjuk. Igår mådde jag riktigt dåligt, men nu verkar jag ha repat mig. Men det är tveksamt när jag kommer att kunna äta patacones (stekta matbanankakor) igen, vilket kan innebära ett problem eftersom det är en av stapelfödorna här.

Via länken nedan kan ni se några bilder jag tog idag under och efter en regnstormen som lyckades blöta ner mig så. (Så snart jag har fått i ordning på mitt rum, kommer mer bilder på hur vi bor här.)

***************************************************

Finally I'm in Quibdó! We arrived yesterday morning in a small propeller plan which departed in time. Something I've understood is quite an exception from normal. During our approach to the airport, I couldn't see anything but rain forest and was a little bit worried that the pilot had made a mistake, because there were no sign of habitation anywhere. Finally we landed in pouring rain, which I've quickly learnt is the norm. Quibdó is situated only 40-50km from the rainiest place in the world: Tutunendo, where it rains about 12 meters per year. Today, I was in the shop across the street, when it started to rain and by the time I hade made it the whole 30m back to our house, I was soaking wet. But it's pretty hot here, so I dried up fast.

Otherwise, I have enjoyed a spell of stomach disease. Yesterday I was pretty ill, but now I seem to have recovered. However, I'm not sure when I will be able to eat patacones (fried platancakes) again, which might be a problem since it's one of the main foods here.

Through the link below, you can see some photos I took today during and after the rainstorm that managed to get me completely soaked. (As soon as I have my room in order, I will post some photos of how we live here).


http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/Choc?authkey=PiKvMnh1akM

Thursday 10 April 2008

Mataron a Gaitán!

I onsdags (9 april) var det 60-årsdagen av mordet på den folklige politikern Jorge Eliécer Gaitán. Han har blivit en symbol för kampen för social rättvisa och det våld som detta möter i Colombia. För att uppmärksamma "jubiléet" ordnades ett antal manifestationer och demonstrationer i Bogotá. Vi var på två och tog bilderna nedan.

*********************************************************

Wednesday (9 April) it was 60 years since the murder of the popular politician Jorge Eliécer Gaitán. He has become a symbol for the struggle to achieve social justice and the violence that this meets in Colombia. To commemorate this "anniversary", several manifestations and demonstrations were arranged in Bogotá. We were at two of them and took the photos below.


http://picasaweb.google.com/vollmer.nina/Demonstrationer9AprilDemonstrations9April?authkey=lqTMZqfqN8k

Flexibilitet! / Flexibility!

Flexibilitet är något av ett ledord inom Kristna Freds. Det pratas mycket om att man måste vara flexibel eftersom förhållandena förändras hela tiden. Jag tycker att jag är rätt flexibel. Vilket väl är tur, för nu har vår avresa till Quibdó blivit uppskjuten till på söndag. Emma, som vi skulle ha åkt med, måste stanna i Bogotá för att få undersökt en skadad fot och Mattias och Astrid som redan har åkt till Quibdó, är ute på en medföljning tills på söndag.

Alltså blir vi här några dagar till. Under tiden lever jag som en uteliggare, med alla mina saker i påsar (ryggsäcken har inte riktigt torkat efter lingonincidenten och någonstans måste man ju ha sakerna!). Det ser ut som kriget och jag längtar verkligen efter ett eget rum där jag kan lägga undan mina saker. Saker som hyllor, garderober och lådor är verkligen en lyx som man inte ska ta för givet!


*********************************************************


Flexibility is something of a mantra within SweFOR. There is quite a lot of talk about the necessity of being flexible since our circumstances change constantly. I consider myself to be rather flexible. Which is fortunate, as our departure for Quibdó has been postponed until Sunday. Emma, with whom wh should have gone has to stay in Bogotá to have a injured foot examined and Mattias and Astrid who are already there, will be out accompanying one of our partner organisations until Sunday.


So we will stay here for another few days. Meanwhile I live like a bag lady, with all my things in little bags (the backpack hasn't really dried upp after the jam incident and I have to keep the stuff somewhere!). It looks like a war zone and I really can't wait to have my own room, where I can put away my things. Things like shelves, cupboards and drawers definitely are a luxury which shouldn't be taken for granted!

Kriget/The war







Saturday 5 April 2008

Hej väskor och lingonsylt! / Hello bags and jam!

Nu har jag fått båda mina väskor. En kom igår morse och den andra på kvällen.

Väl hemma höll jag på att inte få upp väskorna för att jag hade varit lite väl nitisk när jag låste ihop dragkedjorna med buntband. Efter ett antal försök med dödliga vapen som tänder, sax och kökskniv, fick jag till slut upp dem med en matkniv.

I den ena väskan hade jag kläder som nu luktar lite sunkigt, men jag har dem i alla fall! Ingen mer kringresande cirkus-look för mig! I den andra väskan, hade jag lagt en påse med matvaror, bland annat lingonsylt. Det visade sig vara en MYCKET dålig idé! Locket på burken hade gått upp och hela innehållet hade runnit ut i regnskyddet som jag hade satt utanpå ryggsäcken för att skydda den under transporten. Hela insidan på regnskyddet och utsidan på ryggsäcken var helt kletiga och jag kan även meddela att gammal lingonsylt inte luktar godis direkt... Men som genom ett mirakel hade nästan ingenting inuti väskan fått någonting på sig. Jag var dessutom så glad över att få tillbaka väskan att jag inte ens orkade bli förbannad. Det gick ganska bra att skrubba av ryggsäcken med en borste och tvättmedel, så nu är den som ny!


Efter den lyckliga återföreningen med mina kläder på förmiddagen, åkte Sanna, jag och Paulina ner till Candelaria - de historiska delarna av Bogotá. Där fick jag och terassen framför biblioteket ett kärt återseende. Det är nog en av mina favoritplatser i hela Bogotá och jag passade på att sitta och njuta av lugnet och solskenet medan Paulina och Sanna tog en tur på biblioteket. Tyvärr lyckades jag inte ta något foto, men jag intygar att det är en fantastisk plats.

På onsdag åker vi till Quibdó för att fortsätta utbildningen där. Sedan stannar jag kvar när Sanna och Paulina åker tillbaka till Bogotá.



*********************************


Now, I have all my luggage. One bag arrived yesterday morning and the other in the evening.

Once home I almost couldn’t open them because I had been a little bit too zealous in locking them with plastic stripes. After several attempts with deadly weapons such as teeth, scissors and a kitchen knife, I finally got them open with a steak knife.

In one of the bags I had my clothes, which now smells a bit off, but at least I have them! No more travelling circus look for me! In the other bag, I had put a plastic bag with groceries, among other things a jar of lingonberry jam. This proved to be a VERY bad idea! The lid had come off and all of the contents had … in the rain cover I had put on the backpack to protect it during transport. The entire inside of the rain cover and the outside of the backpack were all sticky and I can also tell you that old jam doesn’t exactly smell like roses… But as if through a miracle almost nothing inside the backpack had got any jam on it. Besides, I was so happy getting my things back I couldn’t even muster up any aggravation about it all. It wasn’t to hard scrubbing the backpack clean and now it’s like new!

After the happy reunion with my clothes in the morning, Sanna, I and Paulina went down to Candelaria – the historic parts of Bogotá. There, I had another happy reunion with the terrace in front of the library. It could be one of my favourite spots in all of Bogotá and I took the opportunity to sit down, relax and enjoy the calm and the sunshine while Paulina and Sanna took a tour of the library. Unfortunately I didn’t manage to take any photos but I can assure you that it is a wonderful place.

On Wednesday we will be going to Quibdó and continue our training there. Then I will stay there when Sanna and Paulina go back in a week.

Monday 31 March 2008

Var är Ninas väskor? / Where are Nina's bags?

Jag fick idag beskedet att mina väskor för tillfället befinner sig någonstans i terminal 5 på Heathrow. Hittelön lovas till den som kan hitta mina väskor här: http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/7320771.stm

***********************************************

Today I was told that my luggage at the moment is located somewhere in terminal 5 at Heathrow. A reward will be given to the person who can find my bags here:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/7320771.stm

Saturday 29 March 2008

Äntligen framme! / Finally here!

Paulina & Sanna @ Miami Airport


Så är jag ÄNTLIGEN framme i Bogotá!!! Efter diverse förseningar och 1 1/2 timme spenderad på Miamis flygplats letande efter shutteln till hotellet! Allvarligt talat - det kan vara den minst informativa flyplats jag någonsin varit på (inkluderat Dhaka). Sedan har de även lyckats med att slarva bort vårt bagage som ännu inte har kommit fram... suck. Detta betyder att jag är nu inne på snart det tredje dygnet i samma kläder.

Hur som helst. Det är fantastiskt skönt att vara här och Bogotá är sig ganska likt får jag säga. Det luktar likadant, regnar likadant och bergen är lika vackra inhöljda i dimma som de var för två år sedan!
***********************************************

I'm FINALLY here, in Bogotá!!! After a series of delays and 1 1/2 hours spent at Miami Airport looking for the hotel shuttel! Seriously - it might be the least informative airport I've ever been at (including Dhaka). Following this, they've managed to lose our luggage, which still hasn't arrived... oh well. This means that I have now spent more than 48 hours in the same clothes.

Anyways. It absolutely fantastic being here and Bogotá is pretty much the same. It smells the same, rains the same and the mountains emerging in the fog are as beautiful as they were two years ago!

Tuesday 11 March 2008

Vår! /Spring time!




Det finns vissa fördelar med att vara kvar i Sverige ett litet tag till: lyckan över att få ta på sig vårskorna för första gången på evigheter är svår att slå! Och krokusar i vårsolen är inte helt fel det heller.



Snart bär det av till landet utan årstider...








There are some definite perks to having to stay on in Sweden for a little while longer: the joy of the first day in sneakers is hard to beat! And spring flowers aren't that bad either.



Soon I'll be off to the land of no seasons...


Monday 10 March 2008

Den som väntar på något gott... / Good things will come to those who wait...

... väntar ALLDELES för länge! På grund av visumproblem (och en olägligt placerad påskhelg) har vår avresa blivit uppskjuten till den 28e mars.

Under tiden springer jag runt som en yr höna och försöker att hitta livsnödvändigheter som pannlampa, vandrarsandaler (jag vet att de är kriminellt fula, men vad ska man göra?!) och fundera ut vad jag ska ta med mig för att muta de nya kollegorna i Colombia - knäckebröd, saltlakrits, lösgodis, mjölkchoklad, lingonsylt eller kanske kaviar?


********************************************************

... and hopefully to me too, SOON! Due to visa issues (and a very untimely Easter), our departure has been postponed until 28th of March.

Meanwhile, I'm running around like a headless chicken, trying to find necessities like a head light and trekking sandals (yes, they are criminally ugly, but what is a woman to do?) and trying to figure out what to bring as a bribe for the new colleagues in Colombia - hard bread, salt liqorice, mixed swedish candy, milk chocolate, lingonberry jam or maybe the Swedish atrocity known as "kaviar" (which really has nothing to to with real caviar)?

Tuesday 5 February 2008

Snart på väg / Soon on my way

Hej!

Den 12e mars åker jag till Colombia för att arbeta som fredsobservatör för Kristna
Fredsrörelsen. Se länken i boxen till höger för mer info.

Mycket snart kommer det att komma mer här...

Kramar/N

********************************

Hi,

I am going to Colombia on 12 March to work as a peace observer for the Swedish NGO SweFOR. For more info on the organisation, go to:
http://www.swefor.org/

Stay tuned for more info...

Love/N