Buchadó

Den 2-6 juli var min kollega Karin, vår samordnare Maria och jag på medföljning med Cocomacias årliga kongress.

Den hölls i Buchadó som ligger en bra bit nedströms längs Atrato. Vanligtvis hade det tagit minst en halv dag att ta sig dit. Nu hade vi motorbåtar med 200 hästkrafter och helt plöstligt gick det på 2 timmar. Det uppstod dock en del logistiska problem vid avfärden: trasiga motorer, försvunnen bensin och alldeles för mycket folk som ville med i båtarna. Vi lyckades inte tränga oss på i den första omgången och fick därför hänga kvar i Quibdó och vänta på att båten skulle komma tillbaka för att hämta oss. Planerad avgång ifrån Quibdó var kl 9. Vi kom iväg kl 17 - en inte helt ovanlig företeelse här. Men när vi väl kom iväg var det bråttom. Solen går ner vid halv sju och efter mörkrets inbrott är det förbjudet att färdas på floden. Den sista halvtimmen åkte vi i totalt mörker och försökte väja för de stockar och annat skräp som hotade att slå hål på vår båt. Men till slut kom vi i alla fall fram och fick hänga upp våra myggnät och lyckades få de sista resterna av middagen.

De kommande tre dagarna satt vi med på Cocomacias möten. Vart tredje år väljer de styrelse och eftersom det här var ett mellanår, var mötena fokuserade på andra saker. Framför allt diskuterade man frågan om territorium. För ett par decennier sedan deklarerade den colombianska staten att i princip hela Chocó med alla dess tillgångar tillhörde staten. Detta innebar att alla de människor som bodde i regionen helt plötsligt var landlösa. 1993 kom en lag vars syfte var att till viss del åtgärda denna expropriation. Enligt lagen kan minoriteter (afrocolombianer och ursprungsfolk) ansöka om kollektivt ägande av det territorium där deras medlemmar bor. Cocomacia bildades innan 1993 för att värna om den afrocolombianska befolkningens rättigheter, men i och med lagens tillkomst omorganiserade man sig och ansökte om kollektiv äganderätt. Denna tillhör organisationen som helhet och enskilda medlemmar har inte rätt att sälja sin del till utomstående. Människor som har levt i generationer på samma mark har förståeligt nog svårt att förstå de regler som gör att de inte längre kan göra som de vill med sin mark. Dessutom förekommer en del gränsdispyter dels mellan Cocomacias byar, dels mellan dem och ursprungsfolk, som enligt en tidigare lag har fått etablerat reservat i angränsande områden.

Buchadó är en relativt stor by med ca 500 invånare. Den ligger i ett område som i många år har plågats av såväl paramilitärer som gerillan Farc. Men organiseringen i byn har varit stark och när paramilitärerna kom i början av 2000-talet gick byn ihop och förklarade att de inte var välkomna där. Tyvärr märks det att trots den starka sammanhållningen, lider byn av samma problem som många andra i Chocó. Många hus står tomma och förfallna. De tillhör människor som har flyttat, antingen på grund av hot eller på grund av bristande tillgång till försörjning, sjukvård och skolgång.

Mötena hölls i en stor samlingslokal med zinktak. Lägg till ett par hundra människor samt strålande solsken och du får en fullt fungerande bastu. Där maten till mötesdeltagarna serverades rök det in ifrån köket så att ögonen tårades och man luktade som en rökt makrill när man kom därifrån (vågar inte ens tänka på hur de stackars kvinnorna som stod för matlagningen hade det). Detta sammantaget gjorde att behovet att tvätta sig kändes ganska trängande. Vi hade inget vatten i huset där vi bodde, så det enda alternativet var att tvätta sig i flodvatten. Det smidigaste sättet var då förstås att helt enkelt bada i floden. Något jag har svurit att aldrig göra eftersom floden används som både soptipp och avloppssystem. Men nöden har ingen lag... och skönt var det. Det gällde att hålla i sig bara. Strömmen är otroligt stark och jag fick simma för allt jag var värd bara för att hålla mig på ungefär samma plats.

Barnen har lov ifrån skolan i juli och vi blev snabbt deras favoritleksak. En dag träffade vi Wagner, som var väldigt intresserad av min kamera. I början tyckte jag att det var lite roligt och visade honom hur man tog kort och lät honom låna den. Innan jag visste ordet av hade han sprungit iväg med kameran och tog kort för glatta livet. Jag sprang efter så gott jag kunde och försökte hålla god min fast jag hela tiden var orolig dels för att han skulle tappa den, dels för att han skulle ta slut på batteriet. Till slut lyckades jag slita den ifrån honom och lyckades med att övertyga honom om att batteriet var slut och att det inte gick att ta mer kort. Sedan fick jag smyga med kameran resten av tiden för att han inte skulle se. En del av korten (se länken nedan) har han tagit. Måste säga att för en nioåring är det inte så illa.

Söndag morgon när vi skulle åka hem väcktes jag av ett illvrål kl 5 på morgonen. Det var någon som hade köpt en apa jag hade sett tidigare (och också blivit erbjuden att köpa för det facila priset 200kr) och nu försökte få ner den i en kartong för transporten. Apan var uppenbarligen inte särskilt nöjd med arrangemanget - den hade tillhört en liten indianpojke hos vilken den verkade trivas utmärkt - och gjorde nu allt för att slita sig. Jag funderade ett tag på att anmäla mannen (det är olagligt att tillfångata och handla med exotiska djur), men kom fram till att det nog inte skulle hända så mycket med en anmälan där de enda uppgifterna jag kunde ge var att det var en snubbe med kartong som åkte uppströms...

Så kom då vår tur att packa in oss i båten och åka hem. Så klart var det fler än som egentligen fick plats som tryckte sig ner och jag var allvarligt rädd för att båten skulle sjunka. Den oron ersattes snabbt av en annan när motorn sattes igång och det lät som att något låg löst inne i den. Mycket riktigt kom vi ca 200m innan den la av och vi började driva fritt med strömmen. Efter två nära-krock-incidenter med andra båtar räddade Melkin som körde båten oss genom att paddla oss in till strandkanten med hjälp av en golvmopp. För det hade ju varit dumt att ha en åra i båten... Men det var tur att han hade moppen i alla fall, annars hade det varit risk att de hade fått plocka upp oss i Atlanten. Motorn krävde enligt mekanikern ett mirakel, så vi gick och åt frukost istället och beredde oss på att vara kvar i Buchadó på obestämd tid. När vi hade ätit upp hälften kom en kille springande och skrek att de väntade på oss. Ibland är det snabba ryck (fast inte så ofta). Då hade de fixat plats till oss i en annan båt och helt plötsligt var vi på väg hem mot Quibdó.

Bilder kan ni se här: http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/2008070206Buchad?authkey=f_y4tzNs-NM