Ny artikel på KrF.se

MR-kamp premieras av amerikanska facket

Ett och ett halvt år nu

Så länge har jag varit här... det känns som en evighet ibland och ibland som att jag precis kom hit. Colombia är så (och ett antal andra ställen också, förmodar jag), att ju mer jag lär mig, desto mindre känns det som att jag förstår. Det är väl därför det aldrig blir tråkigt att jobba här. Det finns alltid nya saker att försöka förstå.

Samtidigt känns det allt oftare som att jag lever i en helt annan värld än de flesta colombianer, som trots att deras liv dagligen påverkas indirekt av konflikten tycks lyckligt omedvetna om vad som pågår på landsbygden och vad som händer det fåtal modiga som vågar ställa sig upp och protestera. Vad säger man till en taxichaufför som glatt proklamerar att Colombia är inte alls så farligt som de säger? Nej, kanske inte för honom och inte för mig heller, men för de nära fyra miljoner internflyktingarna, eller soldaterna som skickas ut för att utkämpa kriget mot narkotikan och alla de grupper som på under de senaste åren har fått det populära epitetet terrorister, eller för de som vågar drömma om en annan verklighet och som vi kallar för människorättsförsvarare. För dem är Colombia farligt, mycket farligt.

Och att säga att Colombia inte är farligt, bara för att konflikten inte drabbar mig, är som att säga att dessa människors liv och rädsla inte räknas. Tyvärr är det också precis så det är: i de stora medierna är det inte de som utgör nyheterna och många gånger drabbar främlingsfientlighet de egna landsmännen när Bogota-bor ryggar undan för internflyktingar som ber om allmosor för att klara dagen.

Ibland får de här parallella verkligheterna huvudet att snurra på mig, men det får mig också att känna att det jag gör kanske kan bidra till en liten skillnad för några få och att det faktiskt inte är så lite när allt kommer omkring.

IB-affären kommer till Colombia

Det är ett tag sedan nu, men det slutar inte att göra mig förbannad: den colombianska underrättelsetjänsten har blivit påkommen med att bedriva illegal avlyssning. De har spionerat på och samlat in information om vad som nu sägs vara ca 600 personer som har bedömts vara en säkerhetsrisk. Riskfaktorn verkar ha bestått i att inte hålla med regeringen.

Här är länkar till två artiklar som vi nyligen publicerade på KrF:s hemsida:

Avlyssningsskandal skakar Colombia

"Utan internationellt stöd hade vi varit döda"

The itchy and skratchy show

The itchy and skratchy show, det är jag på sistone... Under hela tiden som jag har varit här, har folk tjatat på mig om att jag borde gå till en akupunktör för att få bukt med mina allergier. Jag har ståndaktigt vägrat, tills att jag i desperation över att min hydrokortisonsalva inte längre tycktes hjälpa och att huden på händerna var så tunn att den sprack av att jag tvättade händerna.

Så till slut gick jag. Efter de första sessionerna gick den permanenta värk jag har haft i axlar och nacke i jag vet inte hur många över. Jag var glad som en lax och tänkte att det här var ju faktiskt en riktigt bra idé.

Sen började utslagen komma och med dem humörsvängningarna. Utslagen började som små röda fläckar och spred sig snabbt över hela ansiktet, halsen och armarna. Såg mest ut som en rödfläckig dalmatiner. (Funderade ett tag på att dokumentera det hela, men kom fram till att vissa saker bör aldrig offentliggöras) När det var som värst, vaknade jag en morgon och kunde knappt öppna ögonen - de var igensvullna av utslagen jag hade fått på ögonlocken.

Akupunktören tog det hela med lugn och menade att det var väl inte så illa - det kunde ju ha varit MYCKET värre. Jaha, ska man vara tacksam då? Jag bet i alla fall ihop. Fortsatte smörja med fuktgörande kräm var tionde minut, dricka konstiga teer och droppar och andra dekokter. Efter cirka tre veckor av att vakna mitt i natten för att upptäcka att jag har kliat hål på huden i sömnen och knappt vågat gå ut eftersom jag har sett ut som den mindre vackra halvan av skönheten och odjuret, börjar nu utslagen äntligen gå ner.

Humörsvängningarna börjar också avta och jag börjar inte gråta spontant längre, vilket man väl borde anse vara ett gott tecken. Men inte akupunktören. Enligt henne är jag som "en flaska med locket på, där allting bara skvalpar omkring utan att komma ut". Jo, tack. Jag vet. Jag är svensk. Vi är inte kända för våra översvallande känsloyttringar. Så nu har jag blivit ordinerad att få utlopp för mina känslor. Synd att man inte kan få det på burk.

Reaggekonsert

I helgen var jag på reaggekonsert med min vän Ivan. Hans bror spelar i ett band som heter Voodoo Souljahs och även om jag inte vanligtvis är något stort fan av reaggemusik gick jag för att visa mitt stöd. Det var ju ändå gratis... Det visade sig att jag int hade behövt gå som stöd: stället var fullproppat med svart-, röd-, grön- och gulklädda kids med varierande grad av dreadlocks och rödsprängda ögon.

Konserten hölls på ett ställe som heter La Media Torta (Den halva tårtan) där man brukar hålla gratiskonserter och filmvisningar. Sjukt trevligt! Dessutom ligger det otroligt fint. Om ni tittar bakom huvudet på Ivan i bilden nedan så kan ni få en glimt av den fantastiska utsikten.

Dessutom var bandet riktigt bra! Ni kan höra ett smakprov här (även om ljudkvaliten inte är så bra...) eller så kan ni kolla in dem på Myspace

Gissa vem som är Ivans bror! :)

Putumayo

För ett par veckor sedan var jag och min kollega Carlos i Putumayo för att medfölja två tjejer som arbetar för en organisation som heter Codhes. Codhes är ett oberoende institut som arbetar med information och analys av flyktingproblematiken i Colombia. Den här gången skulle de göra intervjuer för en studie om sexuellt våld i konflikten. Ett ämne som tog oss till sydvästra Putumayo i södra Colombia.

Området där vi rörde oss är sedan 1980-talet traditionellt paramilitärt område, medan västra och södra Putumayo länge har varit Farc-gerillans mark. På grund av Putumayos otillgänglighet har det länge varit en högborg för koka-odling. Detta gällde fram till regeringen tillsammans med USA började genomför Plan Colombia och besprutade stora delar av regionen med effekten att odlingarna istället flyttade västerut, mot Nariño.

Vi åkte till ett område som kallas för Valle de Guamuéz där paramilitärer 1999 genomförde en massaker i byn El Tigre. Trots att konflikten nu inte är lika våldsam här som innan, låg det en märklig stämning över staden La Hormiga, där vi bodde största delen av tiden. Det var ett slags spänt lugn och jag har sällan blivit så utstirrad som här. Överallt kryllade det av polis och staden har även en militärbas. Polisen visade ett särskilt intresse för oss och vi blev även ombedda av militären att rapportera vår närvaro till dem så att de kunde ge oss ett fullgott "skydd". Ett tecken på att detta är ett område där de antingen är rädda för att det ska hända utlänningar något, eller att de vill hålla koll på vad vi ser och hör. Tyvärr är det omöjligt att säga vilket.

Ett spår av narkotikaekonomin är att man här inte kan betala med småmynt: de är inte värda tillräckligt för att det ska vara värt besväret. Men det var värre förr: en man berättade för oss att för ett par år sedan kunde man inte betala med mynt överhuvudtaget och bankerna vägde sedlarna som sattes in och togs ut, eftersom det var för mycket för att räkna.

Vi bodde även ett par nätter i Puerto Asis, där den närmsta flygplatsen ligger. Det ryktas att hotellet tidigare ägdes av knarkkungen Pablo Escobar. Det sägs även ha använts av paramilitärer som viloplats mellan deras härjningar av landsbygden. Jag är väldigt skeptisk till allt vad spöken och liknande heter, men det var något med det hotellet som kändes obehagligt. Som om det satt något illasinnat i väggarna. Dessutom vaknade jag exakt kl 3.20 på morgonen både de nätter vi bodde där... scary.

Här kan ni se de bilder som jag tog under resan.

Hols in Brazil

The past 3 weeks, I've spent on holidays in Brazil. I left Colombia on May 28th for São Paulo were I met up with Karolina - an old friend who came all the way from Sweden to keep me company.

As I took more than 300 photos, it'll probably be a while before I've edited them all to my satisfaction. So I thought I would make it a sequel instead. Through this link you can see the photos from our first two days in São Paulo before we took off for Brasilia.

SP is somehow reminding me of New York. I guess it's because of all the skyscrapers. I had photos of them too, but as I was robbed of one of my cameras (story to follow in a later chapter of the sequel!) I don't have them anymore. Instead you get to enjoy pics from the art museum "La Pinoteca", in a restaurated old abandoned house that used to be in ruins; the municipal market where I had the most meat packed sandwich of my life (I still get a bit queazy thinking about it - I never ever want to have mortadella again!).

The little brown monster that appears in some of the pics is our travelling mascot Kalle.

You should be able to view the pics here

To follow is the tale of the least hospitable city I've ever been to and the terrible account of how we were robbed at gunpoint in Salvador...

Costa costa costa

Idag åker jag och min kollega Sanna till Barranquilla på karibiska kusten och stannar en hel vecka. Där ska vi först ha möten med olika organisationer och myndigheter - en del i vårt arbete med politisk påverkan. Syftet med mötena är att vi ska presentera oss och vår metod samt skapa kontakter men även ta upp antingen situationen för mänskliga rättigheter i största allmänhet eller specifika problem som våra organisationer har. Tanken är alltså att vi ska låta myndigheterna veta att vi vet, så att säga.

Den egentliga anledningen till att vi åker är dock medföljning av Hij@s (se inlägg fr 1a maj). De ska delta i ett möte där. Mer kan jag inte säga just nu, men det kommer alldeles säkert att bli väldigt intressant och när jag kommer tillbaka kan jag berätta mer. Så den som väntar på något gott... väntar medan jag hänger på karibiska kusten!

Chau så länge!

1 de mayo en Bogotá

Demonstrationståget i centrala Bogotá / The march in central Bogotá

Första maj i Bogotá

I fredags var det första maj och vi medföljde Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad - Söner och döttrar för minne och mot straffrihet. Hij@s (som det blir på spanska när man slår ihop maskulinum - o & femininum - a: HijOs e HijAs) deltog i demonstrationen tillsammans med andra sociala och politiska rörelser. För första maj här är inte bara för socialdemokrater och fackföreningar: även om de vanligtvis utgör den största delen av demonstrationen är det lika mycket de social rörelsernas dag som arbetarnas.

Sanna - fredsobservatör/peace observer

Hij@s består främst av söner och döttrar till mördade eller försvunna vänsterpolitiker. Förutom att uppmärksamma sina föräldrars fall för att de inte ska falla i glömska och stödjer varandra i att driva rättsfall för att ställa de ansvariga för föräldrarnas död till svars, arbetar de också för att uppmärksamma och försöka förändra vad de ser som systemiska fel i det colombianska samhället och politiken som från början tillät våldet att få fäste och som idag tillåter det att fortsätta.

No Olvido = Ingen glömska/No forgetting

Jag har aldrig stött på några tidigare som är så bra på att demonstrera som Hij@s. Trots att de sällan är mer än ca 30-50 personer lyckas de alltid låta som om de var minst 100. Dessutom lyckas de oftast ha otroligt roligt under tiden som kan ses i filmerna nedan:

"Höj handen den som har en paramilitär president! Jump! Jump!" / "Raise your hand if you have a paramilitary president! Jump! Jump!"

Första maj i Bogotá är LITE roligare än i Sverige... (De orangea plakaten stavar tillsammans "Sin Olvido" - utan glömska)

First of May is a LITTLE bit more fun than in Sweden... (The orange placards spell "Sin Olvido" - whitout oblivion)

Vi var sex fredsobservatörer som medföljde dem under marschen och det visade sig ganska snart att det var tur att vi var så många. Första maj här har de senaste åren varit förknippat med gatubråk, stenkastning och kravallpolis. För att undvika detta hade Hij@s valt att inte följa den vanliga rutten för demonstrationståget hela vägen utan skulle vika av tidigare för att istället delta i ett alternativt kulturevent för ungdomar. Men precis när de samlade sig för att lämna det stora tåget, började det smälla hemmagjorda bomber bakom oss. De flesta av Hij@s lyckades snabbt ta sig därifrån, men jag, min splitternya kollega Alexandra (som kom till Colombia för en och en halv vecka sedan) blev kvar tillsammans med ett par ifrån Hij@s som väntade på eftersläntrare. Medan vi stod där började folk i demonstrationståget börja kasta sten mot byggnaderna längs gatan och en av våra medföljda blev plötsligt väldigt nervös och ville att vi skulle ta oss därifrån. När vi då vände oss om för att börja följa de andra som redan hade försvunnit ur sikte såg vi hur kravallpolis på motorcykel plötsligt fyllde hela gatan framför oss och fortsatte upp samma väg som de andra just hade tagit. En ganska skrämmande syn, särskilt som man vet att polisen inte har för vana att skilja på dem som bråkar och de som inte gör det när de bestämmer sig för att "återställa ordningen" och mycket riktigt: halvspringande hann vi upp de andra men hamnade på andra sidan ett staket och fick se hur Hij@s och våra andra kollegor plötsligt hade hamnat mellan stenkastande anarkister och kravallpolisen som svarade med tårgas. Vi såg hur de började springa för att undkomma den kvävande gasen samtidigt vi sprang för att hinna ikapp dem och därför hamnade mitt i tårgasmolnet.

Vi lyckades ta oss därifrån även om det sved lite i halsen och i ögonen och kom fram till det lilla torg där det var tänkt att eventet skulle hållas. Men när vi kom dit florerade det redan rykten om att kravallpolisen var på väg, vilket nästan helt säkert skulle betyda bråk och arresteringar. Så vi tillbringade resten av dagen med att springa med olika personer ifrån Hij@s som dels försökte övertala polisen om att inte ingripa (det var trots allt en helt fredlig tillställning), dels försökte övertala anarkister och andra stenkastare om att hålla sig därifrån. Trots att jag sällan har varit så trött som jag var när jag äntligen kom hem och fick lägga upp fötterna, så har jag heller aldrig kännt att vår medföljning har varit så uppskattad och (förhoppningsvis) effektiv som den var i fredags.

Och dessutom fick jag uppleva första maj i Bogotá!

Hij@s hemsida (på spanska)/Hij@s' homepage (in spanish): http://www.hijoscolombia.org/Marco%20Principal.htm

----------------------------

First of May in Bogotá

This past Friday was 1st of May were we accompanied Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad - Sons and daughters for memory and against impunity. Hij@s (as it becomes in spanish when you merge the masculin “o” and the feminine “a”: HijOs e HijAs) participated in the demonstration along with other social and political movements. Because here, 1st of May isn't just for political parties and trade unions: even though they usually make up the great majority of the demonstration this day belongs equally to the social movements and the labourers.

Hij@s is primarily made up of children to murdered or disappeared leftist politicians. Besides drawing attention to their parents' cases so that they don't fall into oblivion and supporting each other in furthering these cases within the justice system, they also work to change what they see as systemic errors in the Colombian society which at first permitted the violence to grab a hold and today let it continue.

I have never before come along anyone who is as good at doing marches as Hij@s. Although they rarely are more than 30-50 people they always manage to sound as if they were at least 100. AND they always seem to have the greatest time as you can see in the videos above.

We were six peace observers accompanying them during the march and soon it showed that we were needed. Here, during the last couple of years first of May has become associated with disturbances, stone throwing and riot police. To avoid this, Hij@s had chosen not follow the usual route, but leave the big demonstration along the way to participate in another more cultural event instead. But just as they gathered to leave, home made bombs started go off behind us. Most of Hij@s managed to leave quickly, but I and my brand new colleague Alexandra (who arrived in Colombia a week and a half ago) stayed behind together with a couple of people who waited for latecomers. As we stood there people in the march started throwing stones at the buildings along the street and one of those we were there with got pretty nervous and wanted to leave. When we turned around to follow the others who were already out of sight, suddenly the street in front of us was filled up with riot police on motorcycles following the same way as the others just had taken. A pretty freightening sight, especially knowing that the police doesn't usually distinguish between those who are actually causing trouble and those who aren't when they try to “reestablish order”. And just as we feared: trotting we managed to catch up with the others but got caught on the other side of a fence and saw how the others suddenly had been caught up between stone throwing anarchists and the riot police who answered the attack with tear gas. We saw how they started running to escape the suffocating gas at the same time as we ran to catch up with them and consequently had to run through the cloud of gas.

We managed to get out of there with stinging throat and eyes and arrived at the small square were the alternative event were to be held. But upon arrival rumours were already circulating that the riot police were on their way, which almost certainly would mean fighting and arrests. So we spent the rest of the day running around with different people from Hij@s who were on one side trying to persuade the police not to intervene (after all it was a completely peaceful event), and on the other trying to talk to anarchists and other stone throwers to keep out. Although I have rarely been so tired as I was when I finally got home and got to put my feet up, I have never before felt that our presence was as appreciated and (hopefully!) as effective as it was this day.

And I got to experience First of May in Bogotá!

Tillbaka! / I'm back!

Det var ett tag sedan jag skrev här. Främst beror det på att jag har varit sjuk. När vi var i Quibdó för planeringsdagar med teamet i slutet av januari lyckades jag få någon slags parasiter (igen!) och blev till hemskickad till Sverige för att tillfriskna och få nöjet att bråka med den svenska sjukvården...

Nu är jag dock frisk (efter en dunder-antibiotikakur) och är tillbaka på jobbet sedan ett par veckor och trivs bättre än någonsin! Fördelen med att vara sjuk är att man verkligen uppskattar att få vara frisk. Mitt största bekymmer just nu är att jag bara har ett halvår kvar - sjukt kort tid!

Annars håller jag på att planera Brasiliensemester i juni - restips är mer än välkomna!

Egentligen skriver jag mest för att uppmana att hålla utkik här efter ett inlägg om 1a maj som kommer att komma upp inom ett par dagar, så fort jag har fått bilderna godkända av vår medföljda organisation.

--------

It has been a while since I last wrote something here. The main reason is that I have been ill. When we were in Quibdó to plan our work for the coming year I managed to catch some kind of parasite (again!) and was sent home to Sweden to recuperate and have the pleasure of fighting with the Swedish health care system...

Now I'm well though (after a heavy course of antibiotics) and back at work since a couple of weeks, happier than ever! The upside to being ill is that you really appreciate being healthy afterwards. My biggest worry now is that I only have six months left here - sooo little time!

Other than that I am planning a trip to Brazil in June - travel tips are more than welcome!

The main reason for writing though is to encourage you all to keep an eye on this page as I will publish an entry on 1st of May in a couple of days, as soon as I have approval on the pics from our partner organisation.

Ny artikel

Nu har jag börjat jobba på riktigt igen efter semester och en vecka med planeringsdagar i Quibdó. Att jobba på riktigt innebär för tillfället ganska mycket frustration med vissa delar av arbetet men även den mindre frustrerande uppgiften att skriva artiklar. En uppgift som tog mig till en av våra samarbetspartners för en intervju. Det vara bara det att det hade blivit något missförstånd och när jag kom dit, togs jag emot av en liten kommitté som väntade, inte på SweFOR utan, på svenska ambassaden! Efter viss förvirring och förlägenhet ifrån min sida, fick jag till slut ändå en 1,5 timme lång intervju. Artikeln (som dock blev betydligt kortare!) kan läsas på Kristna Fredsrörelsens hemsida eller på latinamerika.nu.

Ämnet för artikeln är ett förslag ifrån regeringen att ge gerillasoldater som flyr tillsammans med kidnappade amnesti för de krigsbrott de har begått. Tyvärr utsätter detta både soldaterna och den/de kidnappade för stor fara och vi är många som har oroat oss för konsekvenserna. Idag kunde man också läsa i morgontidningen om hur en läkare och politiker som kidnappades av ELN i södra Colombia i maj förra året, skjöts ihjäl häromdagen under ett flyktförsök tillsammans med deserterande gerillasoldater.

Det finns de som anser att eftersom man har redan har gett massor av avmobiliserade paramilitärer straffrihet för sina brott, är det inte mer än rätt att man gör samma sak för gerillasoldater. Jag har svårt att hålla med. Kanske är jag en för idealistisk mr-supporter, men jag tror inte att två dåliga saker tar ut varandra. Den eventuella vinst för mänskliga rättigheter som man skulle kunna åstadkomma genom regeringens förslag, det vill säga frihet för ett antal kidnappade, är inte nog. Det bör heller aldrig vara ett alternativ att erbjuda straffrihet för grova mr-brott. Fler skulle dock kunna släppas fria genom en förhandling med gerillan, som faktiskt verkar vara villig att ta starta en dialog med regeringen. Frågan är nu därför vad regeringens nästa steg kommer att bli: förhandla och tappa ansiktet genom att ge gerillan politiskt utrymme, eller inte förhandla och riskera att anklagas för att inte ha gjort tillräckligt för att få de kidnappade fria. Pest eller kolera... eller kan de lyckas hitta ett annat alternativ? Vi får väl se. Det är spännande tider att vara i Colombia just nu.

Happy happy

Igår var jag och min kollega Carlos på ett utvärderingsmöte med en av våra samarbetsorganisationer: Avre. De arbetar med psykosocialt stöd för konfliktens offer och genomför bland annat workshops för frivilliga hälsoarbetare på landsbygden i södra Colombia. Vi har följt med på tre av de tillfällen då de har hållt dessa workshops, varav jag har varit med de senaste två gångerna. Efter den förra medföljningen fick vi en hel del kritik av Avre och de gick minst sagt hårt åt oss. Det är såklart bra att de har höga förväntningar på vår professionalitet, men jag kände också att det aldrig skulle gå att göra dem nöjda och de nästan verkade förvänta sig att vi skulle vara deras livvakter.

Så inför detta mötet hade jag stålsatt mig rejält och förväntande mig ännu en omgång i allting vi hade gjort fel, men icke! Kanske var det för att jag hade förväntat mig att det skulle vara så hemskt, men det kändes som att vi blev överösta med lovord om hur bra vi hade skött kommunikationen, hur professionella vi hade varit och hur trevligt de hade haft det! Jag höll på att trilla av stolen och Carlos och jag sneglade då och då på varandra i häpnad.

Det kan verka futtigt, men det känns ofta som att våra samarbetsorganisationer klagar på vårt arbetssätt: vi är för långsamma i att ta beslut, vi är för säkerhetskonservativa, vi är för fyrkantiga osv osv. Därför känns det extra bra att för en gångs skull få rejält med beröm.

Så nu ska jag ta helg och njuta av mina framgångar rejält, för vem vet vad som händer på måndag?

Vilka bananer äter du?

För 80 år sedan sköts demonstrerande bananarbetare ihjäl i staden Ciénaga på Colombias atlantkust. De arbetade för Chiquita (som då hette United Fruit Company). Min kollega Sanna medföljde en av våra samarbetsorganisationer, Hijos e Hijas (Barnen), till uppmärksammandet av 80-årsdagen av massakern. Hennes artikel om det hittar du här.

Som Sanna skriver, beter sig tyvärr inte Chiquita mycket bättre idag. För drygt ett och ett halvt år sedan avslöjades det att företaget hade betalat ut stora summor pengar till paramilitära grupper i norra Colombia för att få bedriva sin verksamhet i fred. Tidigare hade man även betalat pengar till gerillagrupper för att få tillgång till mark där man kunde expandera verksamheten. Idag finns inte Chiquita kvar i Colombia, men bananer odlas fortfarande för export och det är tveksamt om de bolag som verkar här idag är så mycket bättre än Chiquita. Arbetsförhållandena för colombianska arbetare i jordbrukssektorn (liksom i de flesta andra sektorer) lämnar en hel del övrigt att önska.

Så det kanske är dags att börja fundera på var bananerna du äter kommer ifrån...

(Mer om Chiquita och paramilitärerna på Amnestys hemsida.)

Rundbrev nr 3

Har precis skickat ut rundbrev nr 3. Om du inte har fått det i mejlen, hittar du det här, eller via länken "Mina rundbrev" i högerspalten.

Juni i Bogotá

Ja, det känns så i alla fall. Januari är den stora semesterperioden här och Bogotá är i det närmaste öde. Luften är klar och man känner dofterna ifrån träden och blommorna. Dessutom skiner solen och det är varmt i luften. Idag när jag var ute och gick fick jag samma känsla som i Sverige precis kring skolavslutningarna. Varför är det inte så här jämt? Bilar borde förbjudas...

Idag var första dagen på jobbet efter tre veckor i Sverige. Det var helt underbart att vara hemma, men det fick mig också att inse att där jag helst vill vara just nu, är faktiskt här. Och när jag klev av flygplanet i Bogotá kände jag att jag hade kommit hem. Jag har inte riktigt har njutit av att vara här innan och halva min tid här redan gått, så nu är det dags att börja. Startar imorgon med att sluta tidigt på jobbet och gå och lägga mig i en park och läsa och kanske äta en glass. För det kan man göra här i januari - när det känns som i juni!