Parlamentsvalet en seger för högern

På KrF.se och latinamerika.nu, kan man läsa mer om valet i min kollega Matts artikel:

Framgång för högern i Colombia

Förlorat val

Den 14 mars röstade det colombianska folket till parlamentet. Eller en del av dem i alla fall. Colombia har en historia av ett sorgligt lågt valdeltagande med under 50% av de röstberättigade.

Ett vanligt problem i samband med valen är korruption och valfusk av olika slag. Här är några tips om hur man kan gå till väga:

1. Åk ut till avlägsna och fattiga byar och lova dem något billigt, t.ex. en fotboll, i utbyte mot deras röster. Sedan behöver du inte ens ge dem fotbollen för vem ska de klaga till?
2. Lova arbete i utbyte, men försök att inte göra det till alltför många, eftersom de faktiskt sedan kan komma och kräva in tjänsten.
3. Ett par skor för en röst: en sko får du på vägen in i vallokalen, den andra när du kommer ut!
4. Dela ut ID-kort - skaffa först ett gäng ID-kort (gärna falska) och dela ut dem bland folk som du ger en slant för besväret att rösta för någon annan också.
   
5. Betala kontant - beroende på region kan en röst kosta mellan 50 och 500 kr.
   

• För att försäkra dig om att personen faktiskt röstar som du vill, kan du ge dem ett förifyllt röstkort (som du kan få av någon polare på Valmyndigheten - i Colombia delas de inte ut förrän i vallokalen) sedan begär du att få det tomma röstkortet som väljaren fick i vallokalen för att betala ut pengarna. Kortet kan du sedan använda till nästa "kund".
• Ett annat sätt att se att man har fått valuta för pengarna är att kräva ett foto på det ifyllda röstkortet, taget med mobiltelefon.
  
• Eller skicka med ett barn för att kontrollera att röstkortet fylls i på rätt sätt.

Det är såklart lätt att döma de som säljer sin röster, men det kanske inte är så konstigt i ett land där staten alltid har varit svag och man har varit beroende av personliga band för att få det man behöver. Det är inte heller så konstigt att folk inte bryr sig om vem de röstar på när politiker går till val t.ex. på plattformen: "För rättigheter!" eller "Mot momsen!" utan att egentligen ha så mycket mer att säga om saken. Folk är dessutom så vana vid att rösta på en person snarare än på ett parti eller en politisk ideologi, att de inte ens frågar vilka rättigheter man är för, eller hur man har tänkt sig att hantera det inkomstbortfall som en slopad moms skulle innebära.

Uppväxt med panel- och partiledardebatter, är det för mig märkligt att se, men samtidigt visar det på vikten av politisk utbildning för vanligt folk. Det är först när man vet vad man kan kräva av politikerna som demokratin verkligen fungerar, annars är den tyvärr alldeles för lättköpt.

Strandat val

Den politiska debatten i Colombia det senaste året har präglats av val, eller snarare omval. Den stora frågan har varit om den sittande presidenten Uribe skulle lyckas få igenom ett förslag om folkomröstning för att ändra konstitutionen ännu en gång. Den ändrades första gången 2006 för att tillåta ett första omval av presidentämbetet, något som tidigare inte gick. Uribe verkar helt enkelt inte redo att låta facklan gå vidare till någon annan och ville gärna sitta en period till och se till att verkligen få ordning på Colombia en gång för alla. Något som verkar vara spridd åkomma i regionen - titta t.ex. på Venezuela, Honduras, Ecuador och Bolivia.

Vändorna kring initiativet för en folkomröstning har varit många och kritik har framför allt förts fram kring hur pass laglig finansieringen av initiativet egentligen har varit. Till slut hamnade förslaget hos Konstitutionsdomstolen som i slutet av februari slutligen satte punkt i debatten. Det blir ingen folkomröstning eftersom processen kring lagförslaget har varit allt annat än regelrätt. Men domstolen nöjde sig inte med dessa procedurargument utan menade även att förslaget om ändring av konstitutionen var ett attentat mot själva konstitutionen och dess regler om maktfördelning och demokratisk jämlikhet.

Det var ord och inga visor för President Uribe som nu kommer att regera sin sista dag i augusti i år. Vem som sedan kommer att ta över står fortfarande öppet, även om U-partiets kandidat (står officiellt för Union, men har vissa omistliga likheter med en viss presidents efternamn...) den förre försvarsministern Juan Manuel Santos inte direkt är någon högoddsare. Emot sig har han 6 andra kandidater.

Den 30e maj hålls första omgången i presidentvalet - då får vi se hur landet ligger.

Ny artikel på KrF.se

MR-kamp premieras av amerikanska facket

Ett och ett halvt år nu

Så länge har jag varit här... det känns som en evighet ibland och ibland som att jag precis kom hit. Colombia är så (och ett antal andra ställen också, förmodar jag), att ju mer jag lär mig, desto mindre känns det som att jag förstår. Det är väl därför det aldrig blir tråkigt att jobba här. Det finns alltid nya saker att försöka förstå.

Samtidigt känns det allt oftare som att jag lever i en helt annan värld än de flesta colombianer, som trots att deras liv dagligen påverkas indirekt av konflikten tycks lyckligt omedvetna om vad som pågår på landsbygden och vad som händer det fåtal modiga som vågar ställa sig upp och protestera. Vad säger man till en taxichaufför som glatt proklamerar att Colombia är inte alls så farligt som de säger? Nej, kanske inte för honom och inte för mig heller, men för de nära fyra miljoner internflyktingarna, eller soldaterna som skickas ut för att utkämpa kriget mot narkotikan och alla de grupper som på under de senaste åren har fått det populära epitetet terrorister, eller för de som vågar drömma om en annan verklighet och som vi kallar för människorättsförsvarare. För dem är Colombia farligt, mycket farligt.

Och att säga att Colombia inte är farligt, bara för att konflikten inte drabbar mig, är som att säga att dessa människors liv och rädsla inte räknas. Tyvärr är det också precis så det är: i de stora medierna är det inte de som utgör nyheterna och många gånger drabbar främlingsfientlighet de egna landsmännen när Bogota-bor ryggar undan för internflyktingar som ber om allmosor för att klara dagen.

Ibland får de här parallella verkligheterna huvudet att snurra på mig, men det får mig också att känna att det jag gör kanske kan bidra till en liten skillnad för några få och att det faktiskt inte är så lite när allt kommer omkring.

IB-affären kommer till Colombia

Det är ett tag sedan nu, men det slutar inte att göra mig förbannad: den colombianska underrättelsetjänsten har blivit påkommen med att bedriva illegal avlyssning. De har spionerat på och samlat in information om vad som nu sägs vara ca 600 personer som har bedömts vara en säkerhetsrisk. Riskfaktorn verkar ha bestått i att inte hålla med regeringen.

Här är länkar till två artiklar som vi nyligen publicerade på KrF:s hemsida:

Avlyssningsskandal skakar Colombia

"Utan internationellt stöd hade vi varit döda"

The itchy and skratchy show

The itchy and skratchy show, det är jag på sistone... Under hela tiden som jag har varit här, har folk tjatat på mig om att jag borde gå till en akupunktör för att få bukt med mina allergier. Jag har ståndaktigt vägrat, tills att jag i desperation över att min hydrokortisonsalva inte längre tycktes hjälpa och att huden på händerna var så tunn att den sprack av att jag tvättade händerna.

Så till slut gick jag. Efter de första sessionerna gick den permanenta värk jag har haft i axlar och nacke i jag vet inte hur många över. Jag var glad som en lax och tänkte att det här var ju faktiskt en riktigt bra idé.

Sen började utslagen komma och med dem humörsvängningarna. Utslagen började som små röda fläckar och spred sig snabbt över hela ansiktet, halsen och armarna. Såg mest ut som en rödfläckig dalmatiner. (Funderade ett tag på att dokumentera det hela, men kom fram till att vissa saker bör aldrig offentliggöras) När det var som värst, vaknade jag en morgon och kunde knappt öppna ögonen - de var igensvullna av utslagen jag hade fått på ögonlocken.

Akupunktören tog det hela med lugn och menade att det var väl inte så illa - det kunde ju ha varit MYCKET värre. Jaha, ska man vara tacksam då? Jag bet i alla fall ihop. Fortsatte smörja med fuktgörande kräm var tionde minut, dricka konstiga teer och droppar och andra dekokter. Efter cirka tre veckor av att vakna mitt i natten för att upptäcka att jag har kliat hål på huden i sömnen och knappt vågat gå ut eftersom jag har sett ut som den mindre vackra halvan av skönheten och odjuret, börjar nu utslagen äntligen gå ner.

Humörsvängningarna börjar också avta och jag börjar inte gråta spontant längre, vilket man väl borde anse vara ett gott tecken. Men inte akupunktören. Enligt henne är jag som "en flaska med locket på, där allting bara skvalpar omkring utan att komma ut". Jo, tack. Jag vet. Jag är svensk. Vi är inte kända för våra översvallande känsloyttringar. Så nu har jag blivit ordinerad att få utlopp för mina känslor. Synd att man inte kan få det på burk.