Strandat val

Den politiska debatten i Colombia det senaste året har präglats av val, eller snarare omval. Den stora frågan har varit om den sittande presidenten Uribe skulle lyckas få igenom ett förslag om folkomröstning för att ändra konstitutionen ännu en gång. Den ändrades första gången 2006 för att tillåta ett första omval av presidentämbetet, något som tidigare inte gick. Uribe verkar helt enkelt inte redo att låta facklan gå vidare till någon annan och ville gärna sitta en period till och se till att verkligen få ordning på Colombia en gång för alla. Något som verkar vara spridd åkomma i regionen - titta t.ex. på Venezuela, Honduras, Ecuador och Bolivia.

Vändorna kring initiativet för en folkomröstning har varit många och kritik har framför allt förts fram kring hur pass laglig finansieringen av initiativet egentligen har varit. Till slut hamnade förslaget hos Konstitutionsdomstolen som i slutet av februari slutligen satte punkt i debatten. Det blir ingen folkomröstning eftersom processen kring lagförslaget har varit allt annat än regelrätt. Men domstolen nöjde sig inte med dessa procedurargument utan menade även att förslaget om ändring av konstitutionen var ett attentat mot själva konstitutionen och dess regler om maktfördelning och demokratisk jämlikhet.

Det var ord och inga visor för President Uribe som nu kommer att regera sin sista dag i augusti i år. Vem som sedan kommer att ta över står fortfarande öppet, även om U-partiets kandidat (står officiellt för Union, men har vissa omistliga likheter med en viss presidents efternamn...) den förre försvarsministern Juan Manuel Santos inte direkt är någon högoddsare. Emot sig har han 6 andra kandidater.

Den 30e maj hålls första omgången i presidentvalet - då får vi se hur landet ligger.

Ny artikel på KrF.se

MR-kamp premieras av amerikanska facket

Ett och ett halvt år nu

Så länge har jag varit här... det känns som en evighet ibland och ibland som att jag precis kom hit. Colombia är så (och ett antal andra ställen också, förmodar jag), att ju mer jag lär mig, desto mindre känns det som att jag förstår. Det är väl därför det aldrig blir tråkigt att jobba här. Det finns alltid nya saker att försöka förstå.

Samtidigt känns det allt oftare som att jag lever i en helt annan värld än de flesta colombianer, som trots att deras liv dagligen påverkas indirekt av konflikten tycks lyckligt omedvetna om vad som pågår på landsbygden och vad som händer det fåtal modiga som vågar ställa sig upp och protestera. Vad säger man till en taxichaufför som glatt proklamerar att Colombia är inte alls så farligt som de säger? Nej, kanske inte för honom och inte för mig heller, men för de nära fyra miljoner internflyktingarna, eller soldaterna som skickas ut för att utkämpa kriget mot narkotikan och alla de grupper som på under de senaste åren har fått det populära epitetet terrorister, eller för de som vågar drömma om en annan verklighet och som vi kallar för människorättsförsvarare. För dem är Colombia farligt, mycket farligt.

Och att säga att Colombia inte är farligt, bara för att konflikten inte drabbar mig, är som att säga att dessa människors liv och rädsla inte räknas. Tyvärr är det också precis så det är: i de stora medierna är det inte de som utgör nyheterna och många gånger drabbar främlingsfientlighet de egna landsmännen när Bogota-bor ryggar undan för internflyktingar som ber om allmosor för att klara dagen.

Ibland får de här parallella verkligheterna huvudet att snurra på mig, men det får mig också att känna att det jag gör kanske kan bidra till en liten skillnad för några få och att det faktiskt inte är så lite när allt kommer omkring.

IB-affären kommer till Colombia

Det är ett tag sedan nu, men det slutar inte att göra mig förbannad: den colombianska underrättelsetjänsten har blivit påkommen med att bedriva illegal avlyssning. De har spionerat på och samlat in information om vad som nu sägs vara ca 600 personer som har bedömts vara en säkerhetsrisk. Riskfaktorn verkar ha bestått i att inte hålla med regeringen.

Här är länkar till två artiklar som vi nyligen publicerade på KrF:s hemsida:

Avlyssningsskandal skakar Colombia

"Utan internationellt stöd hade vi varit döda"

The itchy and skratchy show

The itchy and skratchy show, det är jag på sistone... Under hela tiden som jag har varit här, har folk tjatat på mig om att jag borde gå till en akupunktör för att få bukt med mina allergier. Jag har ståndaktigt vägrat, tills att jag i desperation över att min hydrokortisonsalva inte längre tycktes hjälpa och att huden på händerna var så tunn att den sprack av att jag tvättade händerna.

Så till slut gick jag. Efter de första sessionerna gick den permanenta värk jag har haft i axlar och nacke i jag vet inte hur många över. Jag var glad som en lax och tänkte att det här var ju faktiskt en riktigt bra idé.

Sen började utslagen komma och med dem humörsvängningarna. Utslagen började som små röda fläckar och spred sig snabbt över hela ansiktet, halsen och armarna. Såg mest ut som en rödfläckig dalmatiner. (Funderade ett tag på att dokumentera det hela, men kom fram till att vissa saker bör aldrig offentliggöras) När det var som värst, vaknade jag en morgon och kunde knappt öppna ögonen - de var igensvullna av utslagen jag hade fått på ögonlocken.

Akupunktören tog det hela med lugn och menade att det var väl inte så illa - det kunde ju ha varit MYCKET värre. Jaha, ska man vara tacksam då? Jag bet i alla fall ihop. Fortsatte smörja med fuktgörande kräm var tionde minut, dricka konstiga teer och droppar och andra dekokter. Efter cirka tre veckor av att vakna mitt i natten för att upptäcka att jag har kliat hål på huden i sömnen och knappt vågat gå ut eftersom jag har sett ut som den mindre vackra halvan av skönheten och odjuret, börjar nu utslagen äntligen gå ner.

Humörsvängningarna börjar också avta och jag börjar inte gråta spontant längre, vilket man väl borde anse vara ett gott tecken. Men inte akupunktören. Enligt henne är jag som "en flaska med locket på, där allting bara skvalpar omkring utan att komma ut". Jo, tack. Jag vet. Jag är svensk. Vi är inte kända för våra översvallande känsloyttringar. Så nu har jag blivit ordinerad att få utlopp för mina känslor. Synd att man inte kan få det på burk.

Reaggekonsert

I helgen var jag på reaggekonsert med min vän Ivan. Hans bror spelar i ett band som heter Voodoo Souljahs och även om jag inte vanligtvis är något stort fan av reaggemusik gick jag för att visa mitt stöd. Det var ju ändå gratis... Det visade sig att jag int hade behövt gå som stöd: stället var fullproppat med svart-, röd-, grön- och gulklädda kids med varierande grad av dreadlocks och rödsprängda ögon.

Konserten hölls på ett ställe som heter La Media Torta (Den halva tårtan) där man brukar hålla gratiskonserter och filmvisningar. Sjukt trevligt! Dessutom ligger det otroligt fint. Om ni tittar bakom huvudet på Ivan i bilden nedan så kan ni få en glimt av den fantastiska utsikten.

Dessutom var bandet riktigt bra! Ni kan höra ett smakprov här (även om ljudkvaliten inte är så bra...) eller så kan ni kolla in dem på Myspace

Gissa vem som är Ivans bror! :)

Putumayo

För ett par veckor sedan var jag och min kollega Carlos i Putumayo för att medfölja två tjejer som arbetar för en organisation som heter Codhes. Codhes är ett oberoende institut som arbetar med information och analys av flyktingproblematiken i Colombia. Den här gången skulle de göra intervjuer för en studie om sexuellt våld i konflikten. Ett ämne som tog oss till sydvästra Putumayo i södra Colombia.

Området där vi rörde oss är sedan 1980-talet traditionellt paramilitärt område, medan västra och södra Putumayo länge har varit Farc-gerillans mark. På grund av Putumayos otillgänglighet har det länge varit en högborg för koka-odling. Detta gällde fram till regeringen tillsammans med USA började genomför Plan Colombia och besprutade stora delar av regionen med effekten att odlingarna istället flyttade västerut, mot Nariño.

Vi åkte till ett område som kallas för Valle de Guamuéz där paramilitärer 1999 genomförde en massaker i byn El Tigre. Trots att konflikten nu inte är lika våldsam här som innan, låg det en märklig stämning över staden La Hormiga, där vi bodde största delen av tiden. Det var ett slags spänt lugn och jag har sällan blivit så utstirrad som här. Överallt kryllade det av polis och staden har även en militärbas. Polisen visade ett särskilt intresse för oss och vi blev även ombedda av militären att rapportera vår närvaro till dem så att de kunde ge oss ett fullgott "skydd". Ett tecken på att detta är ett område där de antingen är rädda för att det ska hända utlänningar något, eller att de vill hålla koll på vad vi ser och hör. Tyvärr är det omöjligt att säga vilket.

Ett spår av narkotikaekonomin är att man här inte kan betala med småmynt: de är inte värda tillräckligt för att det ska vara värt besväret. Men det var värre förr: en man berättade för oss att för ett par år sedan kunde man inte betala med mynt överhuvudtaget och bankerna vägde sedlarna som sattes in och togs ut, eftersom det var för mycket för att räkna.

Vi bodde även ett par nätter i Puerto Asis, där den närmsta flygplatsen ligger. Det ryktas att hotellet tidigare ägdes av knarkkungen Pablo Escobar. Det sägs även ha använts av paramilitärer som viloplats mellan deras härjningar av landsbygden. Jag är väldigt skeptisk till allt vad spöken och liknande heter, men det var något med det hotellet som kändes obehagligt. Som om det satt något illasinnat i väggarna. Dessutom vaknade jag exakt kl 3.20 på morgonen både de nätter vi bodde där... scary.

Här kan ni se de bilder som jag tog under resan.