Säkerhet?!

Tumaco

För ett tag sedan var jag och min kollega Ana på medföljning med en av "våra" organisationer i staden Tumaco i länet Nariño, som ligger på Colombias västkust, nära gränsen till Ecuador. På grund av det geografiskt strategiska läget, kryllar staden av militärer och poliser, som enligt uppgift är där för att säkra situationen. Enligt andra uppgifter är staden i princip helt kontrollerad av en illegal väpnad grupp som kallar sig för Los Rastrojos (Ogräsen). Gerillan tycker också att området är intressant och kontrollerar stora delar av floderna som mynnar ut i Stilla Havet.

Vad är det då som är så intressant och strategiskt? Tumaco ligger svåråtkomligt och kan endast nås via havet, med flyg eller från inlandet längs en väg som inte är särskilt gott skick och dessutom ofta utsätts för både lagliga och olagliga vägspärrar. Det är inte lätt att ta sig dit helt enkelt och att det dessutom ligger på kusten OCH nära gränsen till Ecuador gör staden och områdena runt omkring till ett mecka för all typ av smuggling: in kommer pengar och vapen och ut skeppas narkotika i ofattbara mängder. Detta i kombination med regeringens militära strategi att utrota gerillan och koka-odlingar i de inre delarna av landet (i länen Putumayo, Caquetá, Guaviare och Meta), har gjort att både gerillan och andra grupper har gjort strategiska förändringar och flyttat sig till Nariño istället och idag producerar Nariño en stor del av den koka som sedan blir kokain och smugglas ut framför allt via kusten. Enligt militär logik, är det därför angeläget att ta tillbaka kontrollen över Nariño och stoppa smugglingen åt båda håll och antalet poliser och militärer har ökat märkbart i området, även om ingen offentligt vill säga hur många man som finns på plats.

Karta sydvästra Colombia

Så för att återgå till medföljningen, i denna som kan tyckas ganska osäkra miljö, satt vi på det finaste hotellet i stan som enligt källor som vi hade pratat med skulle vara helt ofarligt, eftersom vi var omgivna av militärer och poliser. Kvällen vi kom, möttes vi av cirka fem tungt beväpnade militärer som stod utanför hotellet och inne i lobbyn hängde ytterligare två poliser med långa vapen. Inte min uppfattning av säkerhet direkt.

 
Utsikt från hotellet
Den andra dagen pratade vi med en av kvinnorna (från huvudstaden Bogotá) som berättade att hon hade varit ute och gått på stranden på morgonen och försäkrade att det var HELT SÄKERT, för militären tränade där varje morgon, så hon hade varit helt omgiven av dem. Fortfarande inte min uppfattning av säkerhet...
Detta fick mig att tänka på andra situationer där colombianer som jag har varit med har tyckt att det har varit SÅ SÄKERT för att vi har varit omringade av patrullerande poliser. Och jag inser att uppfattning om säkerhet skiljer sig för människor som har växt upp i osäkerhet och min egen uppfattning: för mig är säkerhet när jag inte behöver vara omringad av beväpnade män för att inte vara rädd för att råka illa ut. Säkerhet för mig är när de beväpnade männen inte behöver vara där. Ett scenario man fortfarande har långt kvar till i Colombia tyvärr.

Nytt år, nya tag?

Och så blev det 2011. Jag inledde året med två veckors semester och har därför kännt mig lite utanför loopen, så att säga. Interna processer och diskussioner har också tagit upp en stor del av min tid sedan jag började jobba igen och det känns inte särskilt spännande att skriva om handlingsplaner eller strandade löneförhandlingar.

Men det händer ju faktiskt saker här ändå. Idag släppte Farc den förste av utlovade fem kidnappade. Efter ett år och åtta månader fick lokalpolitikern Marcos Baquero återse sina nära och kära och förhoppningsvis kommer detta att hända fyra personer till. Samtidigt var jag idag på ett planeringsmöte för koordination inom skyddsåtgärder, där vi fick en bild av det kommande året som går stick i stäv med de festkänslor som dagens frisläppande spritt över nyheterna:
1) antalet offer för personminor ökar (tror man i alla fall, eftersom det inte finns någon officiell statistik att gå efter) och gerillans spridning av minor fortsätter
2) stridigheter mellan alla grupper kommer att öka under året
3) hot och våld mot politiker, lokala ledare och försvarare av de mänskliga rättigheterna fortsätter och verkar dessutom bli värre
4) i oktober är det lokalval, vilket troligtvis kommer att innebära ytterligare ökningar i våldet
5) Farc är inte försvagade och fortsätter i samma takt som innan med attacker och strider
6) Kidnappningarna kommer att fortsätta i samma takt
7) tvångsrekryteringarna av barn och unga fortsätter
och så vidare, och så vidare.

Det är ingen munter läsning och framför allt är det ingen större skillnad mot förra året eller förförra. Konflikten fortsätter helt enkelt. Precis som vanligt. Men ibland så händer det något som ger en ljusglimt. Som idag till exempel.

Vad händer nu då?

Idag har jag suttit hela dagen och diskuterat och lyssnat på föredrag om situationen för det civila samhällets organisationer i och med den nya regeringens tillträde och jag kan tyvärr inte säga att jag känner mig mycket klokare.

Den nya regeringen med president Santos i spetsen, flankerad av en vicepresident som är före detta fackföreningsledare - Angelino Garzón, med snygg retorik om att man ska få slut på straffriheten för brott mot de mänskliga rättigheterna, att man ska ge tillbaka jord till de som tvingats fly från sina ägor på grund av konflikten och som arbetar flitigt på sin internationella image låter väl toppen? Men de colombianska organisationerna är inte övertygade. De menar att retoriken är ihålig och att de inte har sett några ansatser till att löftena ska infrias. De är trötta och misstänksamma. Trötta efter att i åtta år ha verkat i ett land där regeringen inte tillåter någon annan diskurs än sin egen, vilken är att kriget i landet är gerillans och narkotrafikanters fel, envisas med att benämna alla grupper som är involverade i konflikten som terrorister och har kriminaliserat dialog för fred (eftersom detta skulle innebära att man vore tvungen att prata med gerillan, vilket är olagligt). Inte nog med det: om man inte köpte regeringens diskurs om terrorism eller skrev under på politiken om demokratisk säkerhet, vilken har inneburit en nära på total militarisering av samhället på många ställen, så blev man anklagad för att vara gerillasympatisör och därmed misskrediterad i sitt arbete och i många fall också indragen i juridiska processer, anklagad för förräderi.

I den här miljön har de colombianska organisationerna verkat i åtta år. De har blivit kallade intellektuella terrorister och varit tvungna att kämpa med näbbar och klor för det lilla utrymme de har haft. Men det kanske har varit bra ändå? Det hårdnackade motståndet mot deras verksamhet har fått dem att enas och att tala med en röst - emot regeringen. Ideologiska meningsskiljaktigheter har lagts åt sidan. Fram tills nu? För vad händer när motståndet försvinner? När det inte finns någon gemensam fiende att ena sig gentemot...

Det är nämligen inte särskilt troligt att Juan Manuel Santos regering kommer att bedriva en öppet repressiv politik mot det civila samhället. Tvärtom. Som det ser ut nu, verkar det snarare som att man försöker knyta organisationerna till sig. Samtidigt fortsätter våldet mot de som kämpar för rättigheter som rätten att organisera sig fackligt, rätten till territorie, rätten att få återvända till sina hem eller rätten att erkännas som internflykting.

De som jag har hört prata idag säger: "Santos regering är värre än Uribes, för i Uribe hade vi en klar motståndare. Med Santos har vi inte det längre och hur ska vi då organisera oss? Hur ska vi upprätthålla en agenda för mänskliga rättigheter när regeringen försöker ta den ifrån oss, samtidigt som vi fortsätter verka under extremt farliga förhållanden?

Det är ingen lätt fråga och jag avundas verkligen inte de colombianska organisationerna som nu måste hitta nya strategier och nya sätt att utkräva ansvar av regeringen. Men som en klok människa sa idag: "när regeringen höjer ribban och går oss till mötes, så höjer vi bara ribban ett snäpp till. Vi kan inte nöja oss med att de säger att de ska göra något - de måste också leva upp till sina löften."

Förhoppningsvis blir det så: att regeringen faktiskt agerar och inte bara pratar, men än så länge har de inte vunnit det civila samhällets förtroende. Det tar längre tid än bara ett par månader och kräver mer än några väl valda ord. Vi får väl se om Santos regering kan leva upp till det.

Att glädjas åt någon annans död

I torsdags vaknade Colombia till nyheten att gerillaledaren med alias Mono Jojoy var död. Den colombianska militären och polisen hade i en gemensam operation, kallad Sodom, bombat vad man kallar alla gerillalägerss moder med 50 precisionsbomber, med resultatet att 20 gerillasoldater dödades, däribland den beryktade Mono Jojoy.

Mono Jojoy hade ryktet om sig att vara en av de blodtörstigaste gerillaledarna inom Farc och genom sin position som ansvarig för militära strategier och operationer, låg han bakom ett otal terroristdåd mot civila, kidnappningar och mord. Han var enligt uppgift något av en legend inom Farc, för sin förmåga att undkomma försök att få tag i honom under ca 20 år, men i onsdags visade det sig att han på inget sätt var odödlig.

Mono Jojoys död och operation Sodom, är ett tydligt bevis på att konflikten i Colombia är i högsta grad levande och även om ledarens död är ett hårt slag mot gerillagruppen, lär den förmodligen inte betyda deras slutgiltiga nederlag och enligt Farcs egna uttalanden sedan attacken är att kriget fortsätter och att kapitulation inte är ett alternativ.

Även om den döde gerillaledaren inte på något sätt verkar ha varit någon ängel, snarare tvärtom. Slås jag av reaktionerna på hans död. Det råder en underlig feststämning i landet, som gör mig otroligt nedslagen. Även om Mono Jojoy var ett svin, finns det för mig aldrig någon anledning till att fira en annan människas död, oavsett vad denne har gjort. I ett fungerande rättssamhälle, borde rimligen den största segern och anledningen till att fira, vara att ta fast personen och ställa denne till svars för vad han eller hon har gjort. Men på reaktionerna i Colombia de senaste dagarna, är det uppenbart att majoriteten inte ser det på det sättet, vilket får mig att fundera på varför.

Beror det på att man inte har förtroende för rättssystemet? Förmodligen.
Beror det på att man är så otroligt trött på kriget och Farcs terrorisering av civilbefolkningen? Säkert.
Beror det på att Mono Jojoy personligen var ansvarig för ett stort antal colombianers lidande? Absolut.

Men oavsett dessa anledningar, har jag svårt att se hur man ska kunna bygga en hållbar fred i ett land där man firar en annan människas död. Hur ska man då kunna gå vidare, förlåta och låta såren läka? Hur ska man kunna komma ifrån traditionen att lösa konflikter med våld?

Hur ska det gå för Colombia...?

(klicka på länkarna i texten för att komma till artiklar på engelska)

Nationella mr-dagen

Igår firade Colombia den nationella mr-dagen. Det märktes inte särskilt mycket - nämndes inte ens på nyheterna, men det en samling av organisationer ifrån civila samhället höll i alla fall en presskonferens om situationen för mr-försvarare i landet. Samtidigt lanserades en rapport om samma ämne för det första halvåret 2010, som inte gav många anledningar till att fira alls. Jag skrev en kort artikel för att sammanfatta rapporten som ni kan hitta på KrF:s hemsida.

Bild ifrån: http://www.colombiadefensores.org/