Hejdå Quibdó, hej Bogotá!

Det är länge sedan jag skrev här och det har en massa förklaringar: att jag har varit på en månads semester, sedan haft planerings- och personaldagar i drygt två veckor och sist men inte minst, flyttat till Bogotá!

Tanken var att jag skulle flytta först i slutet av oktober, men på grund av att Astrid har fått ett nytt jobb (hos Civis här i Bogotá) och slutade i månadsskiftet, blev det ändrade planer. Så nu sitter jag och skriver det här i vårt mögliga och svinkalla hus i Bogotá. Jag kan inte direkt säga att jag saknar Quibdó och känslan av att vara omsluten av en varm våt filt, men jag kan väl inte heller säga att jag tar kylan här särskilt väl. Jag har en tjock ullponcho som jag nästan alltid har på mig i huset och den följer med mig till kontoret på dagarna också, för där är om möljigt ännu kallare än i huset. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan den och mina fårskinnstofflor. Frusit ihjäl förmodligen. På nätterna sover jag med två täcken, varav ett är i dun, flanellpyjamas och raggsockar. Så kallt är det. Det beror förstås på att husen här är urdåligt isolerade med enkelglasfönster och inga element inomhus. Istället pälsar folk på sig, verkar det som. I och för sig ekonomiskt och miljömässigt mycket mer effektivt än att värma husen med ved och olja, men det tröstar inte särskilt mycket när man är iskall om näsan och blå om fingrarna. Det kostar att vara miljövänlig...

Det blev ett snabbt avsked av Quibdó. Jag var där i tre dagar för två veckor sedan för att packa och säga hejdå till organisationerna och de andra jag har lärt känna. Det var ganska intensivt och kändes rätt underligt. Jag hade ju inte varit där på nästan två månader, eftersom jag först var på semester och sedan har varit i Bogotá för planerings- och utbildningsdagarna. Därför kändes det lite som att jag redan hade åkt därifrån, medan det för de jag skulle säga hejdå till kom lite mer som en överraskning. Jag hann i alla fall med en sista fotorunda. Resultatet ser ni här:

Klicka här för att komma till albumet:

http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/QuibdSep08?authkey=5cW5oB4PyTI#

En av de första saker jag gjorde här i Bogotá, var att medfölja en organisation som heter Cocomopoca. De kommer ifrån Quibdó (eller egentligen ett område söder om Quibdó som heter Alto Atrato), men var i Bogotá för att försöka få stöd i sin kamp för att få kollektiv äganderätt till den mark där deras medlemmar bor. De lämnade in sin ansökan för över åtta år sedan och processen har ständigt försinkats av den ansvariga myndigheten. Anledningen till att de nu kom till Bogotá för att träffa myndigheter och politiker, var att de till slut hade fått avslag på grund av teknikaliteter i ansökan. Cocomopoca är säkra på att det egentligen handlar om att man inte vill ge dem äganderätten eftersom området är rikt på mineraler och det finns ett antal gruvbolag som har visat intresse för att utvinna. Om Cocomopoca skulle få sin äganderätt skulle det innebära att de som vill exploatera marken måste få tillstånd ifrån organisationen. En risk man inte verkar vilja ta och därför försöker man istället att så länge man kan undvika att detta sker. Samtidigt strider Cocomopoca med alla medel de kan tänka sig och har nu vänt sig till politiker och andra som mr-ombudsmannen och den myndighet som är ansvarig för tillsyn av övriga myndigheter för att dessa ska hjälpa dem att lyfta sitt fall och få ansökan omprövad. Det är en lång process och trots att de har hållt på i åtta år redan, finns det risk att det tar lika lång tid till. Nu har de återvänt till Quibdó och fortsätter sitt arbete där, men innan dess hann vi med en hel del saker och jag fick komma in i kongressen, träffa alla möjliga sorters människor, ställa upp på turistfoto med duvor tillsammans med ordföranden (och som ni kanske vet, HATAR jag duvor) och äta på chocoansk restaurang i Bogotá. Att arbeta som fredsobservatör är åtminstone omväxlande!

Under attack!

Är kanske en rubrik som, när man bor i Colombia, lätt associeras till gerillastrider och dylikt, men det här är ett helt annat krig som jag pratar om. Det handlar om kriget om herraväldet över vår bostad. Det är nämligen lätt att känna sig under konstant attack här. Ni har redan sett våra vänner kackerlackorna, ödlorna och musen, men de är ingenting emot de riktiga motståndarna vi har här.

Först är det myggen. Jag har slutat räkna myggbetten jag har på framför allt benen. Men de börjar nu bli så många att mina underben har blivit helt oformliga av alla bölder som blir av den allergiska reaktion jag får av betten. Fast mina kollegor/huskamrater uppskattar min närvaro här, eftersom de aldrig blir bitna när jag är hemma... Chocoanerna stirrar förskräckt på mina svullna lemmar och konstaterar glatt att jag har sangre dulce (dvs sött blod). Själv börjar jag fundera på om jag har gjort myggsläktet något alldeles särskilt ont, eftersom de verkar ha bestämt sig för att äta upp mig.

Sen är det myrorna. De är överallt! Och då menar jag ÖVERALLT!!! Och de kryllar. Man kan tro att myror är harmlösa eftersom de är så små, men låt er inte luras. De är onda! Lämna en tallrik framme orörd i fem minuter och den är täckt av ett svart lager myror. Har man tur har de inte hunnit upp på tallriken innan man börjar äta, annars kan man ha som förströelse under måltiden att plocka myror från maten (om man inte känner att man vill ha proteintillskottet förstås). De har även på sistone fått en förkärlek för mitt rum: de kryper på väggarna, in under tangentbordet och favoriten: upp i sängen. Jag lovar att de har en plan att ta över huset! Ni som har läst Gabriel García Marquez Hundra år av ensamhet vet vad jag pratar om.

Och sist men inte minst: möglet. Allting möglar! När jag kom hit, var madrassen i mitt rum möglig. Nu är den bytt. Sedan möglade soffan och vi var tvungna att byta dynan. Om man gör misstaget att hänga/lägga in tvätt i garderoben innan den är helt snustorr, så... just det: möglar den! Jag upptäckte häromdagen även luddiga partier på väggarna i min garderob och visst var det mögel. Och när jag skulle ut på den senaste medföljningen så hade båda mina ryggsäckar utvecklat ett vitt ludd: mögel!

Ibland får jag en känsla av att djungeln inte vill ha oss här...

Buchadó

Den 2-6 juli var min kollega Karin, vår samordnare Maria och jag på medföljning med Cocomacias årliga kongress.

Den hölls i Buchadó som ligger en bra bit nedströms längs Atrato. Vanligtvis hade det tagit minst en halv dag att ta sig dit. Nu hade vi motorbåtar med 200 hästkrafter och helt plöstligt gick det på 2 timmar. Det uppstod dock en del logistiska problem vid avfärden: trasiga motorer, försvunnen bensin och alldeles för mycket folk som ville med i båtarna. Vi lyckades inte tränga oss på i den första omgången och fick därför hänga kvar i Quibdó och vänta på att båten skulle komma tillbaka för att hämta oss. Planerad avgång ifrån Quibdó var kl 9. Vi kom iväg kl 17 - en inte helt ovanlig företeelse här. Men när vi väl kom iväg var det bråttom. Solen går ner vid halv sju och efter mörkrets inbrott är det förbjudet att färdas på floden. Den sista halvtimmen åkte vi i totalt mörker och försökte väja för de stockar och annat skräp som hotade att slå hål på vår båt. Men till slut kom vi i alla fall fram och fick hänga upp våra myggnät och lyckades få de sista resterna av middagen.

De kommande tre dagarna satt vi med på Cocomacias möten. Vart tredje år väljer de styrelse och eftersom det här var ett mellanår, var mötena fokuserade på andra saker. Framför allt diskuterade man frågan om territorium. För ett par decennier sedan deklarerade den colombianska staten att i princip hela Chocó med alla dess tillgångar tillhörde staten. Detta innebar att alla de människor som bodde i regionen helt plötsligt var landlösa. 1993 kom en lag vars syfte var att till viss del åtgärda denna expropriation. Enligt lagen kan minoriteter (afrocolombianer och ursprungsfolk) ansöka om kollektivt ägande av det territorium där deras medlemmar bor. Cocomacia bildades innan 1993 för att värna om den afrocolombianska befolkningens rättigheter, men i och med lagens tillkomst omorganiserade man sig och ansökte om kollektiv äganderätt. Denna tillhör organisationen som helhet och enskilda medlemmar har inte rätt att sälja sin del till utomstående. Människor som har levt i generationer på samma mark har förståeligt nog svårt att förstå de regler som gör att de inte längre kan göra som de vill med sin mark. Dessutom förekommer en del gränsdispyter dels mellan Cocomacias byar, dels mellan dem och ursprungsfolk, som enligt en tidigare lag har fått etablerat reservat i angränsande områden.

Buchadó är en relativt stor by med ca 500 invånare. Den ligger i ett område som i många år har plågats av såväl paramilitärer som gerillan Farc. Men organiseringen i byn har varit stark och när paramilitärerna kom i början av 2000-talet gick byn ihop och förklarade att de inte var välkomna där. Tyvärr märks det att trots den starka sammanhållningen, lider byn av samma problem som många andra i Chocó. Många hus står tomma och förfallna. De tillhör människor som har flyttat, antingen på grund av hot eller på grund av bristande tillgång till försörjning, sjukvård och skolgång.

Mötena hölls i en stor samlingslokal med zinktak. Lägg till ett par hundra människor samt strålande solsken och du får en fullt fungerande bastu. Där maten till mötesdeltagarna serverades rök det in ifrån köket så att ögonen tårades och man luktade som en rökt makrill när man kom därifrån (vågar inte ens tänka på hur de stackars kvinnorna som stod för matlagningen hade det). Detta sammantaget gjorde att behovet att tvätta sig kändes ganska trängande. Vi hade inget vatten i huset där vi bodde, så det enda alternativet var att tvätta sig i flodvatten. Det smidigaste sättet var då förstås att helt enkelt bada i floden. Något jag har svurit att aldrig göra eftersom floden används som både soptipp och avloppssystem. Men nöden har ingen lag... och skönt var det. Det gällde att hålla i sig bara. Strömmen är otroligt stark och jag fick simma för allt jag var värd bara för att hålla mig på ungefär samma plats.

Barnen har lov ifrån skolan i juli och vi blev snabbt deras favoritleksak. En dag träffade vi Wagner, som var väldigt intresserad av min kamera. I början tyckte jag att det var lite roligt och visade honom hur man tog kort och lät honom låna den. Innan jag visste ordet av hade han sprungit iväg med kameran och tog kort för glatta livet. Jag sprang efter så gott jag kunde och försökte hålla god min fast jag hela tiden var orolig dels för att han skulle tappa den, dels för att han skulle ta slut på batteriet. Till slut lyckades jag slita den ifrån honom och lyckades med att övertyga honom om att batteriet var slut och att det inte gick att ta mer kort. Sedan fick jag smyga med kameran resten av tiden för att han inte skulle se. En del av korten (se länken nedan) har han tagit. Måste säga att för en nioåring är det inte så illa.

Söndag morgon när vi skulle åka hem väcktes jag av ett illvrål kl 5 på morgonen. Det var någon som hade köpt en apa jag hade sett tidigare (och också blivit erbjuden att köpa för det facila priset 200kr) och nu försökte få ner den i en kartong för transporten. Apan var uppenbarligen inte särskilt nöjd med arrangemanget - den hade tillhört en liten indianpojke hos vilken den verkade trivas utmärkt - och gjorde nu allt för att slita sig. Jag funderade ett tag på att anmäla mannen (det är olagligt att tillfångata och handla med exotiska djur), men kom fram till att det nog inte skulle hända så mycket med en anmälan där de enda uppgifterna jag kunde ge var att det var en snubbe med kartong som åkte uppströms...

Så kom då vår tur att packa in oss i båten och åka hem. Så klart var det fler än som egentligen fick plats som tryckte sig ner och jag var allvarligt rädd för att båten skulle sjunka. Den oron ersattes snabbt av en annan när motorn sattes igång och det lät som att något låg löst inne i den. Mycket riktigt kom vi ca 200m innan den la av och vi började driva fritt med strömmen. Efter två nära-krock-incidenter med andra båtar räddade Melkin som körde båten oss genom att paddla oss in till strandkanten med hjälp av en golvmopp. För det hade ju varit dumt att ha en åra i båten... Men det var tur att han hade moppen i alla fall, annars hade det varit risk att de hade fått plocka upp oss i Atlanten. Motorn krävde enligt mekanikern ett mirakel, så vi gick och åt frukost istället och beredde oss på att vara kvar i Buchadó på obestämd tid. När vi hade ätit upp hälften kom en kille springande och skrek att de väntade på oss. Ibland är det snabba ryck (fast inte så ofta). Då hade de fixat plats till oss i en annan båt och helt plötsligt var vi på väg hem mot Quibdó.

Bilder kan ni se här: http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/2008070206Buchad?authkey=f_y4tzNs-NM

Quibdóliv / Quibdó Life

Jag vet att jag lovade för läääänge sedan att jag skulle lägga upp lite bilder på hur det ser ut i vårt hus. Som ni kanske har märkt, har jag inte gjort det än. Det har jag inte nu heller, men nästan. Här är det: Quibdóliv i bilder. Håll till godo!

*****************************************

I know that a loooong while ago, I promised to upload som pics of what our house looks like. As you might have noticed, I haven't yet. I still haven't, but almost. Here it is: Quibdó life in pictures. Enjoy!

Kvällsutsikt ifrån vår balkong

Evening view from our balcony

Eftersom trottoarerna är så dåliga/icke-existerande, är det lättare att gå mitt i gatan. Med risk att bli överkörd av en galen motorcykelförare förstås. Men det är det värt!

Since the sidewalks are in such a poor state/non existent, it's easier to walk in the middle of the street. With the risk of being run over by an insane motorcyclist of course. But it's worth it!








Paulina och Sanna njuter av en ostsmörgås på balkongen. Brödet kommer ifrån det dygnet-runt-öppna bageriet - Arepan - som skymtas i botten på det skabbiga huset. Förutom bröd kan man även köpa öl, huvudvärkstabletter och godis där. Kan en människa någonsin behöva något annat?

Paulina and Sanna are enjoying a cheese sandwich on the balcony. The bread comes from the 24-hour bakery on the ground floor of the grimy house in the background. Other than bread one can get beer, head ache pills and sweets there. Could a person ever need anything else?

Om man skulle vilja äta något annat än ostsmörgås och inte är sugen på det chocoanska köket (vilket tyvärr är ganska enahanda - mest banan, ris och fisk), kan man gå hem till Iván. Hans pizza är helt fantastisk!

If you should feel like having something other than cheese sandwiches and are not in the mood for the chocoan cuisine (which, I hate to say, is rather uniform - mostly banana, rice and fish), you can go to Iván's house. His pizza is fantastic!

(Emma, Iván & Karin)

När man inte äter, jobbar man. Det här är utsikten ifrån vårt kontor (som ligger på ovanvåningen i lägenheten). Den gråa kolossen i bakgrunden är katedralen. Ett arkitektoniskt mästerverk... Bakom katedralen ligger Atratofloden.

When you don't eat, you work. This is the view from our office (which is on the second floor in our flat). The gigantic grey thing in the background is the cathedral. An architectural master piece... Behind the cathedral is the Atrato river.



forts. vy ifrån kontoret
view from the office continued











Våra husdjur / Our pets
Geckoödlor har vi fullt av i hela huset. De gillar äpple - jättemycket!

Our house is overrun by geckos and they REALLY like apple!








Jag undrade länge vad det var som lät i mitt badrum på kvällarna. Här är svaret: Husmusen. Trots sitt söta tryne är den ett monster. Den har ätit upp x antal limpor, papayor, ägg, rivit upp dricksvattenpåsar och haft för vana att använda mitt handfat som sin privata toalett. När vi till slut lyckades avlägsna alla matvaror ur dess väg, gav den sig på min tvål! Det var då vi började prata om en råttfälla och sedan dess har den varit spårlöst försvunnen...

I wondered for a long time what it was that made such a racket in my bathroom in the evenings. Here is the answer: the House Mouse. In spite of its adorable snout, it is a monster. It has devoured innumerable loafs of bread, papayas, eggs, torn holes in bags of drinking water and has made it a habit to use my bathroom sink as its private toilet. When we finally managed to remove all food items from its way, it started on my soap! That was when we started to talk of a mousetrap and since then it has nowhere to be seen...

Den här godingen vaknade jag till en morgon: "Oj, vad är det där för en stor fläck? Men... den rör ju på sig!". Den levde fortfarande och låg och sprattlade med benen. Blä! En kort stund senare, hade den bekantat sig med Emmas flip flop... Hejdå kackerlackan!

One morning I woke up to this beauty: "Oh, what is that big stain? But... it moves!". It was still alive and kicking its legs in the air. Yuck! A short while later it had acquianted itself with Emma's flip flop... Bye bye cockroach!


Våra fiskar, Simone och Rosa Parks. De har inte haft det så lätt: först gick deras skål sönder, tydligen tog Simone det hårdare än vi trodde och en natt hittade Emma henne på golvet, halvt uppäten av myror. Då införskaffades Simone II och en ny skål. Där trivdes nog inte Rosa Parks för en dag var hon borta. Vi letade länge och väl innan vi hittade henne fast inuti en snäcka. Hon avled ett par timmar senare. Nu är Simone II ensam, men hon verkar ha tagit den traumatiska situationen ganska bra.

Our fish, Simone and Rosa Parks. They have had a bit of a hard time: first their bowl broke, Simone apparently took it harder than we understood because one night, Emma found her on the floor half eaten by ants. We then went and got Simone II and a new bowl. It seems as if Rosa didn't like it much there, as one morning she was gone. We searched for a pretty long time before we found her stuck in a sea shell. She passed a few hours later. Now Simone II is alone, but she seems to have taken the trauma quite well.

Har jag nämnt att det regnar mycket här? Så här ser det ut nere i centrala Quibdó när det kommer ett skyfall. När jag kom hem var bara underkläderna torra...

Have I mentioned that it rains a lot here? This is what it looks like in downtown Quibdó during a downpour.









Mer regn/More rain:
http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/RegnigDagIQuibd/photo?authkey=mZy61Z6nx1o#5213417428375988322

Vatten!

Vatten är ett ständigt problem här i Chocó. Bisarrt nog finns det både för mycket och för lite. Men problemet är större än så - hela Colombia hotas av vattenbrist och som det ser ut nu, är regeringens förslag till lösning utallokering av vattenförsörjningen till privata enheter. Privatisering är som ett rött skynke för det civila samhällets organisationer här och nu samlar de sig för att försöka få rätten till vatten stadgad i grundlagen. Om de lyckas är det minst sagt banbrytande. Vi får väl ser hur det går.

Länk till artikeln på latinamerika.nu:
http://latinamerika.nu/privatisering-hotar-vattentillgang

Ny artikel på KrF:s hemsida

Jag förutsätter att ni alla håller stenkoll på Kristna Fredsrörelsens hemsida för de senaste Colombia-nyheterna (som vanliga media inte bryr sig om). Men om ni till äventyrs skulle ha missat det, så har där för ca en vecka sedan publicerats en notis/artikel som jag har skrivit.


Här är länken: http://www.krf.se/fredstjanst/colombia_080611.asp

Medföljning till Campo Alegre /Accompaniment to Campo Alegre

Karta Chocó / Map of Chocó

(Dubbelklicka på bilden för att göra den större / Double click on the pic to enlarge it )

En av de organisationer vi samarbetar med i Chocó heter Asociación OREWA. De organiserar ursprungsbefolkningen i regionen och har bland annat drivit processen för att de ska få kollektiv äganderätt till sin mark.

Den 4-8 maj följde jag och Astrid med deras ordförande Cesar Querágama till en by i östra Chocó som heter Campo Alegre. Syftet var att hålla ett förberedande möte inför organisationens kongress som ska äga rum i slutet av juni. Med på resan var också José Ortíz som arbetar för biståndsorganisationen World Lutheran Foundation/Fundación Lutherana Mundial som ger Asociación OREWA ekonomiskt stöd.

Den här gången skulle vi (för ovanlighetens skull!) inte åka på floden, utan landvägen. För att komma till östra Chocó borde man kunna åka på den väg som går söderut ifrån Quibdó, men på grund av gerilla, paramilitärer, och deras stridigheter med militären eller varandra om narkotikatrafiken är det omöjligt att färdas där. Istället var vi tvungna att ta bussen österut ifrån Chocó, in i grannregionen Risaralda och därifrån söderut till staden Cartago, som ligger i nästa grannregion söderut: Valle del Cauca. Bussen skulle ha gått söndag morgon kl 7. Den gick så klart inte förrän vid halv nio. Därefter väntade en närmare 12h lång helvetesresa. Vägen var till största delen inte asfalterad vilket innebar att vi i princip satt och hoppade en halvmeter upp och ner i sätena under i stort sett hela resan. När vi inte hoppade upp och ner gällde det att hålla i sig, för då krängde bussen åt sidorna istället och jag kan meddela att bussar av den typen tydligen kan luta mer än 45 grader utan att välta. Däremot får man se upp för fallande föremål ifrån hatthyllorna... Halvvägs hade jag så ont i nacken av allt hoppande att det kändes som att huvudet skulle trilla av vilken sekund som helst. Som tur var gjorde det inte det och till slut kom vi fram till Cartago, där vi skulle övernatta. Där mötte vi José som hade flugit in och hunnit med att boka ett hotellrum till oss. Nästa morgon skulle vi möta Cesar, som skulle komma med buss ifrån sin hemby ett par timmars resa därifrån, och åka tillsammans till San José del Palmar – den stad som ligger närmast Campo Alegre. Vi gick och lade oss, helt slut och tacksamma över att vi åtminstone skulle få lite sovmorgon eftersom Cesar inte räknade med att vara i Cartago före 10 på morgonen.

Klockan fem vaknade vi av ett tarzanvrål (Astrids mobilsignal). Det var Cesar som meddelade att han nu var på väg och att han nog skulle vara i Cartago redan vi nio. Vi somnade om och vaknade igen kl 8 av ännu ett tarzanvrål. Det var Cesar som meddelade att han skulle vara på hotellet om en halvtimme! PANIK! Vi rusade upp, snabbduschade och packade som dårar. Tio minuter senare ringde det igen. Cesar, såklart. Nu var han i entrén och undrade var vi var... SUCK! Den bristande tidsuppfattningen i det här landet brukar ju vanligtvis vara åt andra hållet.

Ifrån Cartago till San José del Palmar åkte vi taxi. Den stackars taxichauffören såg ut att vara ungefär 14 år gammal och visste uppenbarligen inte vad han gav sig in på. 2/3 av vägen är inte asfalterad och eftersom vägen går igenom molnregnskog, var det mer lervälling, stora stenar och gropar än väg. Vi fastnade ordentligt en gång men annars gick det över förväntan. (Vår det vill säga, chauffören såg ut som att han skulle få en hjärtattack vilken sekund som helst...).

Framme i San José del Palmar bytte vi transportmedel. Tanken var att vi skulle rida, men de hade inte tillräckligt med hästar/mulor, så vi packade väskorna på de som fanns och turades sedan om att rida. San José ligger på en bergskam och för att komma till Campo Alegre, var vi tvungna att ta oss ner i dalen och över en flod och sedan uppför nästa berg. Man ser Campo Alegre ifrån utkanten av San José och det ser ganska nära ut, men det tog tre timmar att komma dit. Tre timmar av dödsskräck för mig, eftersom stigen var brant och smal, vilket inte verkade bekomma hästarna eller människorna som följde oss som var helt oförstående inför mina försök att få dem att förstå att jag nog ändå föredrog om hästen inte balanserade på kanten av stigen med flera hundra meters stup nedanför. Efter nedvägen var jag lite skakig i benen och bestämde mig för att gå en bit. Jag slog följe med byns grundare, som höll ett ganska bra tempo. Efter ungefär 20 min, när vi hade varit tvungna att stanna flera gånger för att jag höll på att dö av andnöd, bestämde han att jag var för långsam och satte mig på en häst. Jag måste säga att jag var rätt tacksam och det var inte alls lika otäckt att rida uppför.

Till slut var vi framme i byn. Vi fick duscha, byta om och packa upp våra saker och sedan blev vi bjudna på mat på balkongen. Vi hann njuta en stund av den fantastiska utsikten innan det blev mörkt. Nästa morgon vaknade jag tidigt och gick upp för att beskåda den igen, men gick ut genom dörren och rakt in i ett moln. Det var helt vitt och jag såg inte ens marken nedanför huset! Efter ett par timmar lättade det som tur var!

I två dagar satt vi sedan med på mötet som hölls i byn. Stora delar var på embera-chamí och vi förstod inte särskilt mycket, men syftet är ju inte heller att vi ska delta i mötet, utan begränsa oss till att vara en internationell närvaro. D.v.s. synas och visa vårt stöd, men inte lägga oss i. Något som kan vara svårt ibland: under den andra dagen diskuterade man ursprungsbefolkningens egna lagsystem (de har ett eget juridiskt system) och Cesar tog upp frågan om hustrumisshandel. Det märktes att det inte var något som man hade diskuterat särskilt mycket innan och vi fick höra argument som: ”men om hon inte lagar mat, måste man ju slå henne...” och ”om man inte slår dem, lyder de inte...”. Då fick jag bita mig i tungan. Men Cesar behövde som tur var inte min hjälp utan vidhöll att man inte under några omständigheter får slå sin fru. Det återstår väl att se om det accepterades av församlingen. Sådana saker brukar ju tyvärr inte förändras i en handvändning.

På onsdag eftermiddag tog vi avsked och red tillbaka till San José del Palmar. Denna gång fanns det hästar till alla och när vi inte kunde sinka sällskapet genom att gå tog det bara en och en halv timme! Jag var säker på att min häst skulle dö på vägen upp och den svettades något kopiöst, men den klarade det med bravur trots att ägaren piskade på den mer än vad jag tyckte var nödvändigt. När jag hoppade av fick jag dock snabbt byta byxor, eftersom de jag hade haft på mig var indränkta i hästsvett. Vi sov en natt i San José och blev sedan hämtade av samma taxichaufför, som hade gått upp halv fyra på morgonen för att hinna i tid. Denna gången behövde vi som tur var inte sedan ta bussen tillbaka till Quibdó utan flög ifrån Pereira, som ligger intill Cartago. Det finns tillfällen när miljöhänsyn tyvärr inte har särskilt stor tyngd och det här var ett sådant. Jag prioriterar i alla fall att få behålla huvudet på halsen.

Foton kan ni se här: http://picasaweb.google.com/vollmer.nina/MedfLjningCampoAlegre48Maj2008?authkey=UXsNyJWXuzc

**********************************************

May 4-8, I and my colleague Astrid accompanied our partner organisation Asociación OREWA on a field trip. The organisation consists of indigenous communities and has, among other things, been heading their process of obtaining collective land rights/titulations.

We went with their president Cesar Querágama to a village in eastern Chocó, called Campo Alegre. The trip involved an insane bus ride, taking a taxi through the rain forest, vertical horse trekking and last but not least: visiting an indigenous community in the mountains...

Follow the link above to see the pics I took.