Karta Chocó / Map of Chocó
(Dubbelklicka på bilden för att göra den större / Double click on the pic to enlarge it )
En av de organisationer vi samarbetar med i Chocó heter Asociación OREWA. De organiserar ursprungsbefolkningen i regionen och har bland annat drivit processen för att de ska få kollektiv äganderätt till sin mark.
Den 4-8 maj följde jag och Astrid med deras ordförande Cesar Querágama till en by i östra Chocó som heter Campo Alegre. Syftet var att hålla ett förberedande möte inför organisationens kongress som ska äga rum i slutet av juni. Med på resan var också José Ortíz som arbetar för biståndsorganisationen World Lutheran Foundation/Fundación Lutherana Mundial som ger Asociación OREWA ekonomiskt stöd.
Den här gången skulle vi (för ovanlighetens skull!) inte åka på floden, utan landvägen. För att komma till östra Chocó borde man kunna åka på den väg som går söderut ifrån Quibdó, men på grund av gerilla, paramilitärer, och deras stridigheter med militären eller varandra om narkotikatrafiken är det omöjligt att färdas där. Istället var vi tvungna att ta bussen österut ifrån Chocó, in i grannregionen Risaralda och därifrån söderut till staden Cartago, som ligger i nästa grannregion söderut: Valle del Cauca. Bussen skulle ha gått söndag morgon kl 7. Den gick så klart inte förrän vid halv nio. Därefter väntade en närmare 12h lång helvetesresa. Vägen var till största delen inte asfalterad vilket innebar att vi i princip satt och hoppade en halvmeter upp och ner i sätena under i stort sett hela resan. När vi inte hoppade upp och ner gällde det att hålla i sig, för då krängde bussen åt sidorna istället och jag kan meddela att bussar av den typen tydligen kan luta mer än 45 grader utan att välta. Däremot får man se upp för fallande föremål ifrån hatthyllorna... Halvvägs hade jag så ont i nacken av allt hoppande att det kändes som att huvudet skulle trilla av vilken sekund som helst. Som tur var gjorde det inte det och till slut kom vi fram till Cartago, där vi skulle övernatta. Där mötte vi José som hade flugit in och hunnit med att boka ett hotellrum till oss. Nästa morgon skulle vi möta Cesar, som skulle komma med buss ifrån sin hemby ett par timmars resa därifrån, och åka tillsammans till San José del Palmar – den stad som ligger närmast Campo Alegre. Vi gick och lade oss, helt slut och tacksamma över att vi åtminstone skulle få lite sovmorgon eftersom Cesar inte räknade med att vara i Cartago före 10 på morgonen.
Klockan fem vaknade vi av ett tarzanvrål (Astrids mobilsignal). Det var Cesar som meddelade att han nu var på väg och att han nog skulle vara i Cartago redan vi nio. Vi somnade om och vaknade igen kl 8 av ännu ett tarzanvrål. Det var Cesar som meddelade att han skulle vara på hotellet om en halvtimme! PANIK! Vi rusade upp, snabbduschade och packade som dårar. Tio minuter senare ringde det igen. Cesar, såklart. Nu var han i entrén och undrade var vi var... SUCK! Den bristande tidsuppfattningen i det här landet brukar ju vanligtvis vara åt andra hållet.
Ifrån Cartago till San José del Palmar åkte vi taxi. Den stackars taxichauffören såg ut att vara ungefär 14 år gammal och visste uppenbarligen inte vad han gav sig in på. 2/3 av vägen är inte asfalterad och eftersom vägen går igenom molnregnskog, var det mer lervälling, stora stenar och gropar än väg. Vi fastnade ordentligt en gång men annars gick det över förväntan. (Vår det vill säga, chauffören såg ut som att han skulle få en hjärtattack vilken sekund som helst...).
Framme i San José del Palmar bytte vi transportmedel. Tanken var att vi skulle rida, men de hade inte tillräckligt med hästar/mulor, så vi packade väskorna på de som fanns och turades sedan om att rida. San José ligger på en bergskam och för att komma till Campo Alegre, var vi tvungna att ta oss ner i dalen och över en flod och sedan uppför nästa berg. Man ser Campo Alegre ifrån utkanten av San José och det ser ganska nära ut, men det tog tre timmar att komma dit. Tre timmar av dödsskräck för mig, eftersom stigen var brant och smal, vilket inte verkade bekomma hästarna eller människorna som följde oss som var helt oförstående inför mina försök att få dem att förstå att jag nog ändå föredrog om hästen inte balanserade på kanten av stigen med flera hundra meters stup nedanför. Efter nedvägen var jag lite skakig i benen och bestämde mig för att gå en bit. Jag slog följe med byns grundare, som höll ett ganska bra tempo. Efter ungefär 20 min, när vi hade varit tvungna att stanna flera gånger för att jag höll på att dö av andnöd, bestämde han att jag var för långsam och satte mig på en häst. Jag måste säga att jag var rätt tacksam och det var inte alls lika otäckt att rida uppför.
Till slut var vi framme i byn. Vi fick duscha, byta om och packa upp våra saker och sedan blev vi bjudna på mat på balkongen. Vi hann njuta en stund av den fantastiska utsikten innan det blev mörkt. Nästa morgon vaknade jag tidigt och gick upp för att beskåda den igen, men gick ut genom dörren och rakt in i ett moln. Det var helt vitt och jag såg inte ens marken nedanför huset! Efter ett par timmar lättade det som tur var!
I två dagar satt vi sedan med på mötet som hölls i byn. Stora delar var på embera-chamí och vi förstod inte särskilt mycket, men syftet är ju inte heller att vi ska delta i mötet, utan begränsa oss till att vara en internationell närvaro. D.v.s. synas och visa vårt stöd, men inte lägga oss i. Något som kan vara svårt ibland: under den andra dagen diskuterade man ursprungsbefolkningens egna lagsystem (de har ett eget juridiskt system) och Cesar tog upp frågan om hustrumisshandel. Det märktes att det inte var något som man hade diskuterat särskilt mycket innan och vi fick höra argument som: ”men om hon inte lagar mat, måste man ju slå henne...” och ”om man inte slår dem, lyder de inte...”. Då fick jag bita mig i tungan. Men Cesar behövde som tur var inte min hjälp utan vidhöll att man inte under några omständigheter får slå sin fru. Det återstår väl att se om det accepterades av församlingen. Sådana saker brukar ju tyvärr inte förändras i en handvändning.
På onsdag eftermiddag tog vi avsked och red tillbaka till San José del Palmar. Denna gång fanns det hästar till alla och när vi inte kunde sinka sällskapet genom att gå tog det bara en och en halv timme! Jag var säker på att min häst skulle dö på vägen upp och den svettades något kopiöst, men den klarade det med bravur trots att ägaren piskade på den mer än vad jag tyckte var nödvändigt. När jag hoppade av fick jag dock snabbt byta byxor, eftersom de jag hade haft på mig var indränkta i hästsvett. Vi sov en natt i San José och blev sedan hämtade av samma taxichaufför, som hade gått upp halv fyra på morgonen för att hinna i tid. Denna gången behövde vi som tur var inte sedan ta bussen tillbaka till Quibdó utan flög ifrån Pereira, som ligger intill Cartago. Det finns tillfällen när miljöhänsyn tyvärr inte har särskilt stor tyngd och det här var ett sådant. Jag prioriterar i alla fall att få behålla huvudet på halsen.
Foton kan ni se här: http://picasaweb.google.com/vollmer.nina/MedfLjningCampoAlegre48Maj2008?authkey=UXsNyJWXuzc
**********************************************
May 4-8, I and my colleague Astrid accompanied our partner organisation Asociación OREWA on a field trip. The organisation consists of indigenous communities and has, among other things, been heading their process of obtaining collective land rights/titulations.
We went with their president Cesar Querágama to a village in eastern Chocó, called Campo Alegre. The trip involved an insane bus ride, taking a taxi through the rain forest, vertical horse trekking and last but not least: visiting an indigenous community in the mountains...
Follow the link above to see the pics I took.
No comments:
Post a Comment