Förlorat val

Den 14 mars röstade det colombianska folket till parlamentet. Eller en del av dem i alla fall. Colombia har en historia av ett sorgligt lågt valdeltagande med under 50% av de röstberättigade.

Ett vanligt problem i samband med valen är korruption och valfusk av olika slag. Här är några tips om hur man kan gå till väga:

1. Åk ut till avlägsna och fattiga byar och lova dem något billigt, t.ex. en fotboll, i utbyte mot deras röster. Sedan behöver du inte ens ge dem fotbollen för vem ska de klaga till?
2. Lova arbete i utbyte, men försök att inte göra det till alltför många, eftersom de faktiskt sedan kan komma och kräva in tjänsten.
3. Ett par skor för en röst: en sko får du på vägen in i vallokalen, den andra när du kommer ut!
4. Dela ut ID-kort - skaffa först ett gäng ID-kort (gärna falska) och dela ut dem bland folk som du ger en slant för besväret att rösta för någon annan också.
   
5. Betala kontant - beroende på region kan en röst kosta mellan 50 och 500 kr.
   

• För att försäkra dig om att personen faktiskt röstar som du vill, kan du ge dem ett förifyllt röstkort (som du kan få av någon polare på Valmyndigheten - i Colombia delas de inte ut förrän i vallokalen) sedan begär du att få det tomma röstkortet som väljaren fick i vallokalen för att betala ut pengarna. Kortet kan du sedan använda till nästa "kund".
• Ett annat sätt att se att man har fått valuta för pengarna är att kräva ett foto på det ifyllda röstkortet, taget med mobiltelefon.
  
• Eller skicka med ett barn för att kontrollera att röstkortet fylls i på rätt sätt.

Det är såklart lätt att döma de som säljer sin röster, men det kanske inte är så konstigt i ett land där staten alltid har varit svag och man har varit beroende av personliga band för att få det man behöver. Det är inte heller så konstigt att folk inte bryr sig om vem de röstar på när politiker går till val t.ex. på plattformen: "För rättigheter!" eller "Mot momsen!" utan att egentligen ha så mycket mer att säga om saken. Folk är dessutom så vana vid att rösta på en person snarare än på ett parti eller en politisk ideologi, att de inte ens frågar vilka rättigheter man är för, eller hur man har tänkt sig att hantera det inkomstbortfall som en slopad moms skulle innebära.

Uppväxt med panel- och partiledardebatter, är det för mig märkligt att se, men samtidigt visar det på vikten av politisk utbildning för vanligt folk. Det är först när man vet vad man kan kräva av politikerna som demokratin verkligen fungerar, annars är den tyvärr alldeles för lättköpt.