Utan ord

Ibland händer sånt där som man bara inte finner ord för att förklara eller kommentera. Häromdagen hände det mig och tyvärr var det inte på grund av något trevligt, utan något ofattbart tragiskt.

Min sambo ringde mig på jobbet och berättade att en klasskamrat till hans 15-åriga syster, som bor i Medellín, hade blivit skjuten till döds. Vad säger man? Nej, just ingenting. Det blir tomt...

Vad som gör det hela ännu mer tragiskt är att detta händer ungdomar varje dag i Medellín (och på många andra platser i Colombia, förstås). Enligt en rapport från ombudsmannen i Medellín, hotades 53 ungdomar mellan 14 och 26 år till livet under det första halvåret 2011. Förmodligen är underrapporteringen dessutom enorm och den faktiska siffran betydligt högre. 

Enligt det rättsmedicinska institutet - Medicina Legal, mördades nästan 1300 personer i Medellín mellan januari och mitten av september i år. Det är lite drygt 5 om dagen. Tänk på det en stund. Det är så många att inte alla rapporteras i nyheterna - det finns inte plats, eller ork, eller intresse. 

Och många av dem dör är ungdomar. Ungdomar som dras in i gängkultur, droghandel och utpressningsverksamhet. Och ungdomar som min sambos systers klasskamrat, som helt enkelt var på fel plats vid fel tillfälle och dödades av kulor menade för en gängmedlem (som för övrigt överlevde attacken). Men oavsett, att en 15-åring mördas, oavsett vad han eller hon har gjort, är inte okej, att det händer varje dag än mindre så, och jag saknar ord. Helt enkelt.

Men jag visste INGENTING!!

Igår dömdes den förre chefen för säkerhetstjänsten (DAS), Jorge Noguera, till 24 års fängelse. Ett kort inlägg om detta finns på den gemensamma bloggen. Noguera tillsattes 2002 av den förre presidenten Alvaro Uribe och det var tänkt att han skulle inneha posten till 2010, men redan 2005 avgick han i en skandal som involverade narkotikahandel och paramilitärers infiltration av säkerhetstjänsten. Det dröjde dock till 2009 innan han blev officiellt åtalad för detta.

Till saken hör att Noguera menar att han agerade på uppdrag av den dåvarande presidenten Uribe och att denne fick all information om vad som pågick inom institutionen. Uribe i sin tur menar att han inte hade en aning om vad som hände och att allt skedde bakom hans rygg. Igår gick han ut med en ursäkt via sitt flitigt använda Twitter-konto, där han säger att han litade på Noguera och att det gör honom ont att denne var en brottsling.


Det är inte första gången som den förra presidenten får det hett om öronen för övergrepp som begicks under hans regim och det är inte heller första gången som han får något ledset i blicken och indignerat säger att han inte visste någonting om vad som pågick. Detta gäller såväl överlagda mord på civila av militären i den så kallade Falsos positivos-skandalen och olaglig avlyssning av en mängd människor, även detta begått av säkerhetstjänsten. Det paradoxala i situationen är att Uribe verkar kunna komma undan sitt ansvar i egenskap av statschef för nästan vad som helst genom att hävda att han inte hade en aning - och detta utan att någon påpekar att han då måste ha haft exceptionellt dålig kontroll på statsapparaten som han var satt att styra... Och Uribe fortsätter att framställa sig som offret i situationen istället för den som hade det högsta ansvaret. Imponerande.

Ett år med Santos...

Ett år har gått med den "nya" regeringen, som tillträdde i augusti 2010, och på den gemensamma bloggen, publicerade jag ett inlägg om de så kallade framgångarna:

Ett år med Santos…

Säkerhet?!

Tumaco

För ett tag sedan var jag och min kollega Ana på medföljning med en av "våra" organisationer i staden Tumaco i länet Nariño, som ligger på Colombias västkust, nära gränsen till Ecuador. På grund av det geografiskt strategiska läget, kryllar staden av militärer och poliser, som enligt uppgift är där för att säkra situationen. Enligt andra uppgifter är staden i princip helt kontrollerad av en illegal väpnad grupp som kallar sig för Los Rastrojos (Ogräsen). Gerillan tycker också att området är intressant och kontrollerar stora delar av floderna som mynnar ut i Stilla Havet.

Vad är det då som är så intressant och strategiskt? Tumaco ligger svåråtkomligt och kan endast nås via havet, med flyg eller från inlandet längs en väg som inte är särskilt gott skick och dessutom ofta utsätts för både lagliga och olagliga vägspärrar. Det är inte lätt att ta sig dit helt enkelt och att det dessutom ligger på kusten OCH nära gränsen till Ecuador gör staden och områdena runt omkring till ett mecka för all typ av smuggling: in kommer pengar och vapen och ut skeppas narkotika i ofattbara mängder. Detta i kombination med regeringens militära strategi att utrota gerillan och koka-odlingar i de inre delarna av landet (i länen Putumayo, Caquetá, Guaviare och Meta), har gjort att både gerillan och andra grupper har gjort strategiska förändringar och flyttat sig till Nariño istället och idag producerar Nariño en stor del av den koka som sedan blir kokain och smugglas ut framför allt via kusten. Enligt militär logik, är det därför angeläget att ta tillbaka kontrollen över Nariño och stoppa smugglingen åt båda håll och antalet poliser och militärer har ökat märkbart i området, även om ingen offentligt vill säga hur många man som finns på plats.

Karta sydvästra Colombia

Så för att återgå till medföljningen, i denna som kan tyckas ganska osäkra miljö, satt vi på det finaste hotellet i stan som enligt källor som vi hade pratat med skulle vara helt ofarligt, eftersom vi var omgivna av militärer och poliser. Kvällen vi kom, möttes vi av cirka fem tungt beväpnade militärer som stod utanför hotellet och inne i lobbyn hängde ytterligare två poliser med långa vapen. Inte min uppfattning av säkerhet direkt.

 
Utsikt från hotellet
Den andra dagen pratade vi med en av kvinnorna (från huvudstaden Bogotá) som berättade att hon hade varit ute och gått på stranden på morgonen och försäkrade att det var HELT SÄKERT, för militären tränade där varje morgon, så hon hade varit helt omgiven av dem. Fortfarande inte min uppfattning av säkerhet...
Detta fick mig att tänka på andra situationer där colombianer som jag har varit med har tyckt att det har varit SÅ SÄKERT för att vi har varit omringade av patrullerande poliser. Och jag inser att uppfattning om säkerhet skiljer sig för människor som har växt upp i osäkerhet och min egen uppfattning: för mig är säkerhet när jag inte behöver vara omringad av beväpnade män för att inte vara rädd för att råka illa ut. Säkerhet för mig är när de beväpnade männen inte behöver vara där. Ett scenario man fortfarande har långt kvar till i Colombia tyvärr.