Friday 15 October 2010

Vad händer nu då?

Idag har jag suttit hela dagen och diskuterat och lyssnat på föredrag om situationen för det civila samhällets organisationer i och med den nya regeringens tillträde och jag kan tyvärr inte säga att jag känner mig mycket klokare.

Den nya regeringen med president Santos i spetsen, flankerad av en vicepresident som är före detta fackföreningsledare - Angelino Garzón, med snygg retorik om att man ska få slut på straffriheten för brott mot de mänskliga rättigheterna, att man ska ge tillbaka jord till de som tvingats fly från sina ägor på grund av konflikten och som arbetar flitigt på sin internationella image låter väl toppen? Men de colombianska organisationerna är inte övertygade. De menar att retoriken är ihålig och att de inte har sett några ansatser till att löftena ska infrias. De är trötta och misstänksamma. Trötta efter att i åtta år ha verkat i ett land där regeringen inte tillåter någon annan diskurs än sin egen, vilken är att kriget i landet är gerillans och narkotrafikanters fel, envisas med att benämna alla grupper som är involverade i konflikten som terrorister och har kriminaliserat dialog för fred (eftersom detta skulle innebära att man vore tvungen att prata med gerillan, vilket är olagligt). Inte nog med det: om man inte köpte regeringens diskurs om terrorism eller skrev under på politiken om demokratisk säkerhet, vilken har inneburit en nära på total militarisering av samhället på många ställen, så blev man anklagad för att vara gerillasympatisör och därmed misskrediterad i sitt arbete och i många fall också indragen i juridiska processer, anklagad för förräderi.

I den här miljön har de colombianska organisationerna verkat i åtta år. De har blivit kallade intellektuella terrorister och varit tvungna att kämpa med näbbar och klor för det lilla utrymme de har haft. Men det kanske har varit bra ändå? Det hårdnackade motståndet mot deras verksamhet har fått dem att enas och att tala med en röst - emot regeringen. Ideologiska meningsskiljaktigheter har lagts åt sidan. Fram tills nu? För vad händer när motståndet försvinner? När det inte finns någon gemensam fiende att ena sig gentemot...

Det är nämligen inte särskilt troligt att Juan Manuel Santos regering kommer att bedriva en öppet repressiv politik mot det civila samhället. Tvärtom. Som det ser ut nu, verkar det snarare som att man försöker knyta organisationerna till sig. Samtidigt fortsätter våldet mot de som kämpar för rättigheter som rätten att organisera sig fackligt, rätten till territorie, rätten att få återvända till sina hem eller rätten att erkännas som internflykting.

De som jag har hört prata idag säger: "Santos regering är värre än Uribes, för i Uribe hade vi en klar motståndare. Med Santos har vi inte det längre och hur ska vi då organisera oss? Hur ska vi upprätthålla en agenda för mänskliga rättigheter när regeringen försöker ta den ifrån oss, samtidigt som vi fortsätter verka under extremt farliga förhållanden?

Det är ingen lätt fråga och jag avundas verkligen inte de colombianska organisationerna som nu måste hitta nya strategier och nya sätt att utkräva ansvar av regeringen. Men som en klok människa sa idag: "när regeringen höjer ribban och går oss till mötes, så höjer vi bara ribban ett snäpp till. Vi kan inte nöja oss med att de säger att de ska göra något - de måste också leva upp till sina löften."

Förhoppningsvis blir det så: att regeringen faktiskt agerar och inte bara pratar, men än så länge har de inte vunnit det civila samhällets förtroende. Det tar längre tid än bara ett par månader och kräver mer än några väl valda ord. Vi får väl se om Santos regering kan leva upp till det.