Igår var jag och min kollega Carlos på ett utvärderingsmöte med en av våra samarbetsorganisationer: Avre. De arbetar med psykosocialt stöd för konfliktens offer och genomför bland annat workshops för frivilliga hälsoarbetare på landsbygden i södra Colombia. Vi har följt med på tre av de tillfällen då de har hållt dessa workshops, varav jag har varit med de senaste två gångerna. Efter den förra medföljningen fick vi en hel del kritik av Avre och de gick minst sagt hårt åt oss. Det är såklart bra att de har höga förväntningar på vår professionalitet, men jag kände också att det aldrig skulle gå att göra dem nöjda och de nästan verkade förvänta sig att vi skulle vara deras livvakter.
Så inför detta mötet hade jag stålsatt mig rejält och förväntande mig ännu en omgång i allting vi hade gjort fel, men icke! Kanske var det för att jag hade förväntat mig att det skulle vara så hemskt, men det kändes som att vi blev överösta med lovord om hur bra vi hade skött kommunikationen, hur professionella vi hade varit och hur trevligt de hade haft det! Jag höll på att trilla av stolen och Carlos och jag sneglade då och då på varandra i häpnad.
Det kan verka futtigt, men det känns ofta som att våra samarbetsorganisationer klagar på vårt arbetssätt: vi är för långsamma i att ta beslut, vi är för säkerhetskonservativa, vi är för fyrkantiga osv osv. Därför känns det extra bra att för en gångs skull få rejält med beröm.
Så nu ska jag ta helg och njuta av mina framgångar rejält, för vem vet vad som händer på måndag?
