Ny artikel

Jag antar att ni läser på http://www.latinamerika.nu/ varje dag, men om ni mot förmodan skulle ha glömt så kan ni läsa den senaste artikeln jag har skrivit dit här: Pressfriheten i Colombia förbättras

Ibland verkar det nästan som att saker skulle kunna förbättras i det här landet... Nu ska jag läsa Human Rights Watch senaste rapport om Colombia. Vi får väl se vad jag säger efter det...

Ockupation!!!

I tisdags ockuperade vår samarbetsorganisation Asociación Orewa, som organiserar ursprungsbefolkningen, mr-ombudsmannakontoret i Quibdó.

De kräver att få upprättelse av den colombianska staten, som alltid har försummat deras rättigheter. Vad de framför allt vill ha är förbättringar inom utbildning och hälsovård.

Här kan ni se en video som de har gjort om ockupationen. Den är på spanska, men är faktiskt värd att se på även om man inte förstår vad de säger.

För att få en summering av vad de säger och vad det handlar om, kan ni läsa min kollega Emmas artikel om ockupationen här och min andra kollega Karins artikel om den mobilisering av ursprungsfolken som just nu sker runt om i Colombia här.

Gör en insats!

En av våra samarbetsorganisationer i Bogotá blev hotad av paramilitärer via e-post i slutet av september. Läs mer om hotet här.

Gå in på Kristna Freds hemsida och hämta brevmall för att skicka till colombianska myndigheter!

En av de grunder som vårt arbete vilar på är att vi har möjlighet att agera när någonting händer våra samarbetsorganisationer. I det här fallet handlar det om att det ska kännas för den colombianska staten att de inte har uppfyllt sin skyldighet att skydda medborgarna. Därför är det viktigt att så många som möjligt skriver och gör situationen obekväm för de som är ansvariga. Detta ger oss också större trovärdighet i vårt preventiva arbete. Det vill säga, att myndigheter och andra aktörer faktiskt tror att vi kan agera och göra livet surt för dem om de inte sköter sig.

Så bli vardagsaktivist och skicka ett par brev! En liten insats som gör världens skillnad här!

Första medföljningen utanför Bogotá

Hej!

Tänkte att jag skulle bli lite bättre på att skriva här (vi får se hur länge det håller i sig...).

För ca två veckor sedan åkte jag och min kollega Mattias på medföljning med en organisation härifrån Bogotá som heter Avre. De arbetar med psykosocialt stöd till offer för konflikten och den här gången skulle de hålla i en workshop för frivilliga sjukvårdsarbetare i en liten stad i en region som heter Nariño. Den ligger i sydvästra Colombia och är oerhört svårt drabbad av konflikten. Här finns alla aktörer, det vill säga militär, paramilitär och ett antal olika gerillagrupper. Ständiga strider för att vinna kontroll över varandras territorier gör att befolkningen hamnar i kläm. Förutom risken att hamna i korseld, måste de utstå vägspärrar där de blir trakasserade och ifråntagna pengar och varor. Dessutom har gerillan minerat i princip hela regionen och ja, ni kan ju tänka er vad det får för effekter. Det finns också obekräftade uppgifter om att den colombianska militären har placerat ut minor, något de själva påstår upphörde i och med påskriften av det internationella avtalet mot personminor (mer känd som Ottawa-konventionen).

Vi flög till regionhuvudstaden Pasto och åkte därifrån bil till staden där vi skulle vara. Tyvärr kan jag inte säga vilken det är, eftersom det skulle kunna försätta workshopdeltagarna i fara. Vägen gick genom ett helt fantastiskt vackert bergslandskap och i tre timmar halkade vi omkring i baksätet på de smala serpentinvägarna som klängde sig fast längs bergsväggarna. Jag blev rätt åksjuk, men det var det värt för att få se den utsikten. Det är faktiskt en av de största fördelarna med det här jobbet: att man får åka ut och se delar av landet som man aldrig skulle få göra annars.

Medföljningen varade tisdag-lördag och var verkligen en övning i tålamod. Eftersom Avre de första dagarna hade terapisamtal med familjer ifrån området satt vi utanför lokalen och pratade och läste. När sedan workshopen började var det tänkt att vi skulle sitta med, men de var så många deltagare att vi inte riktigt fick plats, så det blev att hänga utanför igen. Framåt fredagen var vi rätt uttråkade och började en turnering i masken (spelet på mobilen, ni vet). Det mest spännande vi hade att se fram emot varje dag var att se en av kvinnorna ifrån Avre äta. Jag tror aldrig att jag har sett någon dammsuga en tallrik på så kort tid som hon. Sen klagade hon på att jag åt lite... charmigt.

Någon gång per dag gick vi utanför huset där vi bodde (och där workshopen hölls). Dels för att få röra på oss lite grand och dels för att visa vår närvaro. Under de här rundorna brukade jag gå förbi torget, där det varje dag stod en rejäl folksamling som verkade vänta på något. Det visade sig att de stod i kö för att antingen sätta in eller ta ut pengar i någon slags pyramidspel som lovar 100% ränta på insatta pengar inom ett halvår. Och det verkar som att de håller vad de lovar. Något som antyder att det förmodligen ligger någon annan verksamhet bakom och att "sparandet" egentligen är pengatvätt. Men så länge folk får sina pengar, fortsätter de att ta ut sina små besparingar ifrån de konventionella bankerna (som är rasande) och sätter in dem i pyramidspelet. Något som inte är så svårt att förstå i ett land där ca 50% lever under den nationella fattigdomsgränsen. Då tar man alla chanser man kan få för att få ett bättre liv.

Vi skrev en artikel om en av deltagarna på workshopen som ni kan läsa här:
www.latinamerika.nu
eller här:
Kristna Fredsrörelsens hemsida (som är bättre för att det finns ett foto...)

P.S. Jag har fått klagomål på kommentarsinställningarna så nu har jag ändrat så att man kan kommentera utan att behöva logga in. D.S.

Hejdå Quibdó, hej Bogotá!

Det är länge sedan jag skrev här och det har en massa förklaringar: att jag har varit på en månads semester, sedan haft planerings- och personaldagar i drygt två veckor och sist men inte minst, flyttat till Bogotá!

Tanken var att jag skulle flytta först i slutet av oktober, men på grund av att Astrid har fått ett nytt jobb (hos Civis här i Bogotá) och slutade i månadsskiftet, blev det ändrade planer. Så nu sitter jag och skriver det här i vårt mögliga och svinkalla hus i Bogotá. Jag kan inte direkt säga att jag saknar Quibdó och känslan av att vara omsluten av en varm våt filt, men jag kan väl inte heller säga att jag tar kylan här särskilt väl. Jag har en tjock ullponcho som jag nästan alltid har på mig i huset och den följer med mig till kontoret på dagarna också, för där är om möljigt ännu kallare än i huset. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan den och mina fårskinnstofflor. Frusit ihjäl förmodligen. På nätterna sover jag med två täcken, varav ett är i dun, flanellpyjamas och raggsockar. Så kallt är det. Det beror förstås på att husen här är urdåligt isolerade med enkelglasfönster och inga element inomhus. Istället pälsar folk på sig, verkar det som. I och för sig ekonomiskt och miljömässigt mycket mer effektivt än att värma husen med ved och olja, men det tröstar inte särskilt mycket när man är iskall om näsan och blå om fingrarna. Det kostar att vara miljövänlig...

Det blev ett snabbt avsked av Quibdó. Jag var där i tre dagar för två veckor sedan för att packa och säga hejdå till organisationerna och de andra jag har lärt känna. Det var ganska intensivt och kändes rätt underligt. Jag hade ju inte varit där på nästan två månader, eftersom jag först var på semester och sedan har varit i Bogotá för planerings- och utbildningsdagarna. Därför kändes det lite som att jag redan hade åkt därifrån, medan det för de jag skulle säga hejdå till kom lite mer som en överraskning. Jag hann i alla fall med en sista fotorunda. Resultatet ser ni här:

Klicka här för att komma till albumet:

http://picasaweb.google.se/vollmer.nina/QuibdSep08?authkey=5cW5oB4PyTI#

En av de första saker jag gjorde här i Bogotá, var att medfölja en organisation som heter Cocomopoca. De kommer ifrån Quibdó (eller egentligen ett område söder om Quibdó som heter Alto Atrato), men var i Bogotá för att försöka få stöd i sin kamp för att få kollektiv äganderätt till den mark där deras medlemmar bor. De lämnade in sin ansökan för över åtta år sedan och processen har ständigt försinkats av den ansvariga myndigheten. Anledningen till att de nu kom till Bogotá för att träffa myndigheter och politiker, var att de till slut hade fått avslag på grund av teknikaliteter i ansökan. Cocomopoca är säkra på att det egentligen handlar om att man inte vill ge dem äganderätten eftersom området är rikt på mineraler och det finns ett antal gruvbolag som har visat intresse för att utvinna. Om Cocomopoca skulle få sin äganderätt skulle det innebära att de som vill exploatera marken måste få tillstånd ifrån organisationen. En risk man inte verkar vilja ta och därför försöker man istället att så länge man kan undvika att detta sker. Samtidigt strider Cocomopoca med alla medel de kan tänka sig och har nu vänt sig till politiker och andra som mr-ombudsmannen och den myndighet som är ansvarig för tillsyn av övriga myndigheter för att dessa ska hjälpa dem att lyfta sitt fall och få ansökan omprövad. Det är en lång process och trots att de har hållt på i åtta år redan, finns det risk att det tar lika lång tid till. Nu har de återvänt till Quibdó och fortsätter sitt arbete där, men innan dess hann vi med en hel del saker och jag fick komma in i kongressen, träffa alla möjliga sorters människor, ställa upp på turistfoto med duvor tillsammans med ordföranden (och som ni kanske vet, HATAR jag duvor) och äta på chocoansk restaurang i Bogotá. Att arbeta som fredsobservatör är åtminstone omväxlande!